Gåbben i mig
Jag har blivit tant.
Eller nej. Inte ens tanter håller på som jag.
Jag har blivit en riktig gåbbe. Inte en söt farbror med äppelknyckarkeps, och inte en gubbe med käpp och grått skägg. Nej en GÅBBE.
Jag ska berätta.
För många år sedan jobbade jag i kassan i en stor matbutik. Varje dag kom hundratals kunder till min kassa med sina varor. De lastade upp dem på bandet (men vände aldrig streckkoden mot sig, som man ska) och jag drog dem genom kassan. Alla dagar, hela dagarna var fyllda av ”hej, hej, det blev 42,90, vill du ha kvitto?”.
Nej, nu ljuger jag. Det där var i början av min kassakarriär. På slutet lät det mer ”hej, 42,90, kvitto?”. Man ville ju inte slita ut sina ord.
Hur som helst. På frågan om kunden vill ha kvittot svarar han, ja jag säger han för det är alltid en gåbbe, antingen ”nejtack, det får du arkivera”, ”släng kvittot i det stora arkivet” eller någon annan version med samma innebörd – att jag ska slänga det i papperskorgen.
Det gåbben inte vet är att jag, bara tidigare samma dag, har betjänat ungefär 42 andra gåbbar som sagt EXAKT samma sak. Det var knappt roligt första gången jag hörde det, även om jag skrattade artigt, men gång nummer 43 drar jag inte alls på smilbanden.
Nu inser jag att det är här, i en kassa på en matbutik, som min förvandling till gåbbe börjar. För tror ni inte att jag är den som börjar säga ”vill du ha kvittot eller ska jag slänga det i stora arkivet?”
För ett tag sedan skulle jag köpa skraplotter i födelsedagspresent till min storebror. Tio stycken ska jag ha för att maximera vinstchansen. ”Får jag välja själv? Jag vill ju ha dem med vinster på” säger jag till killen bakom disken fast jag vet att jag självklart får välja dem själv. Och precis som jag säger det inser jag att jag nog inte är den första som säger något liknande till honom. Inte ens den första den dagen. Jag har blivit gåbbe.
Häromdagen var jag ute och gjorde ett reportage från äldreboendet Rönngården i Jomala. Ettorna och tvåorna från Södersunda skola besökte dem och sjöng julsånger. Ett av barnen som stod längst fram och sjöng Midnatt råder är min barndomskompis dotter. Efteråt gick jag fram till henne för att få några citat till min artikel. ”Hej Linnea, du kanske inte känner igen mig. Men jag är kompis med din mamma.”
Och sen. Sen säger jag det förbjudna.
”Jag minns när du var så häääääär liten bebis!” och så visar jag med händerna hur liten hon var. Jag minns det som i går.
Och Linnea. Hon himlar med ögonen och tittar uppgivet upp i taket. Och det är då jag inser:
Jag är en fullfjädrad gåbbe.
