För vi har tagit studenten
Maka ihop er! Får vi plats?
Bänkarna i Röde orm-tåget är redan fulla och vi sitter i knät på varandra. Det är trångt och ganska kallt och skorna skaver, men det spelar egentligen ingen roll. För i dag har vi tagit studenten och är lyckligast på jorden i detta nu. Släktingar och vänner vinkar, och när vagnarna rullar i väg från Baltichallen skriker vi i kör: ”För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten”. En flaska skumpa skickas runt och sedan sjunger vi ännu mer.
Tåget stannar utanför skolan och vi skyndar oss in. Jag hinner tänka att det här kanske är sista gången jag är härinne, fast jag hinner inte bli vemodig för sen slås stora ingångens dörrar upp och ett hav av människor väntar utanför.
För ett ögonblick grips jag av panik när jag kommer ut på gården – hur ska jag hitta mina släktingar?. Men så får jag syn på en bild av mig själv som ettåring mitt i folkmassan, och jag snubblar fram och snart hänger ett tungt sjok av rosor kring min hals. Jag är så glad och omtumlad att jag råkar säga ”grattis, grattis” istället för tack till min faster när hon gratulerar mig.
Hemma i Österkalmare fylls sedan huset av människor. Pappa håller tal, som alltid vid speciella tillfällen, och som alltid skrattar jag generat men tänker sedan att det var kloka ord. ”Det blir alltid som man har tänkt sig”, säger han, ”bara man vill det tillräckligt mycket”. Och så är det nog. Det skålar hela släkten för.
I förbifarten slänger jag ett öga på klockan och märker att tiden har flugit i väg. ”Nu åker vi!” sms:ar min kompis Julina och jag trycker fort ner en filt och lite bubbel till champagnefrukosten i en väska och skyndar ut till vägen. Det är dags för middag med alla de andra studenterna. Etthundrasjuttio mössprydda huvuden bänkar sig kring långborden och vi skålar och sjunger för allt vad vi är värda, mössor skickas runt och fylls av namn och hälsningar – lite finurligare ju senare kvällen blir.
Och när kvällen blivit tillräckligt sen promenerar vi genom Esplanaden mot ett överfyllt stadshotell. Lite ont i halsen har jag haft hela dagen, men nu har min röst helt uppnått nya dimensioner efter sång och skratt och det både gnisslar och raspar när jag pratar. Men i kväll är det en otillräcklig anledning till att kasta in handduken och gå hem.
I stället dansar vi som att det inte finns någon morgondag och vid stängningsdags är vi långt i från färdiga. Om tre timmar är det champagnefrukost i Stadshusbacken och i väntan på det går vi till Lilla Holmen. Filten som jag har packat ner visar sig vara helt obehövlig för nu går solen upp och färgar stranden gyllengul.
Klockan är åtta när vi stupar i säng på Styrmansgatan, Hanna, Celinda och jag. Rösten är i ännu sämre skick, mina hälar är sönderskavda och sömnbristen lär det krävas minst en vecka för att ta igen. Men det spelar egentligen ingen roll. Vi somnar lyckliga.
För vi har tagit studenten. Fy f*n vad vi är bra.
Maria Snellman maria.snellman@nyan.ax
