Fästingarnas Armageddon på Åland
Som norrlänning har fästingplågan hittills gått smidigt och obemärkt förbi. Även när norrlänningen för fem år sedan flyttade ner till Stockholm, så fortsatte fästingen att välja andra offer än undertecknad.
Inte ens min hund eller katt drabbades särskilt, men när enstaka fästingar ändå fick fäste gick mina skakiga ben med raska steg över till vår lokala djuraffär, där vidrigheterna åtgärdades. Skulle affären vara stängd när fasan upptäcktes, fick någon fästingacklimatiserad granne ta sig an fanskapen.
Första gången ringde jag, i brist på veterinär, till sjukvårdsupplysningen för råd. Det vill säga efter att det inledande hyperventilerandet lagt sig något. När en upprörd röst på larmcentralen försäkrat sig om att jag trots min ansträngda andhämtning inte var i något akut behov av ambulans, stod jag efter en skarp tillrättavisning skamsen utanför grannens dörr.
Min fästingskräck är förstås helt befogad, då de en dag kommer att utrota mänskligheten. Och Åland är förstås platsen där armageddon tar sitt avstamp. Det vet ju alla. I Stockholm.
Nu bor jag här i stormens öga. Jag tvingades att ta tag i skräcken och greppa ett eget handfast tag om pincetten. Det bokades akuttider för TBE-vaccinationer och veterinärbesök. I maj åkte jag så till minerad mark för att jobba i två veckor.
Jag upptäckte sugmärket av den första dödskyssen när jag kom tillbaka till Stockholm. Paniken spred sig men trots skakiga händer fick jag loss den tillslut. Vid ett läkarbesök tre dagar senare råkade läkaren av en slump se huvudet i fästingnedslaget. När berättade att jag hade fått den på Åland, reagerade läkaren instinktivt med ett antibiotikarecept mot borrelia i förebyggande syfte.
I går såg jag något på min sons arm. En illavarslande ring. Borrelia! Åländsk dessutom! Jag ringde Hälsovårdscentralen i panik. ”Ring när den blir fem centimeter i diameter”, sa hon lugnt. ”Men jag fick antibiotika i förebyggande syfte i Sverige”, försökte jag. ”Så gör ni kanske i Sverige, men så gör vi inte här på Åland.”
Det är det här med stormens öga och det förrädiska lugn som där råder. Och det är ju alltid utanför ögat som stormen är som värst. Alltså i Sverige. För är det några läkare som borde vara mest insatta i fästingar, så borde det vara här. Således lutar jag mig lugnt tillbaka mot stormväggen, som den acklimatiserade ålänning jag blev.
