Får man tacka Harry för hjälpen?
Tänk att det är så lätt att glömma. Och så trevligt att bli påmind!
I måndagens Nya Åland klagar centerbossen Harry Jansson på insändarplats över att Nina Fellman har raljerat med honom och partiet och jordbrukarna. Nina förnekar ingalunda att hon har raljerat en smula med honom (något roligt skall en journalist ha), men tror att Harry själv också i tiden har raljerat en del med en och annan i sina ledare.
Det var då jag kom ihåg.
Tidningen Åland körde i tiden en nästan helsidesannons – från topp till botten – där Harry Jansson står i helfigur med ena foten på en köksstol- eller möjligen en köksstege. I texten skryter herr chefredaktören med att han under ett och samma år blivit polisanmäld en gång och anmäld till Opinionsnämnden för massmedier tre gånger av personer som han skrivit om i sina ledare.
Fyra gånger på ett år. Han såg riktigt nöjd ut på bilden.
Annonsen publicerades flera gånger, om jag inte minns fel.
Jag förmodar att det krävs litet mer än att bara raljera för att folk skall sätta ihop en anmälan till Opinionsnämnden. Och sånt gillade läsarna, fick man veta, för tidningen Åland hade aldrig haft så många prenumeranter som det aktuella året.
Sen försvann annonsen. Det ryktades om att folk i branschen hade antytt att det inte var riktigt seriöst att skryta med journalistiska felgrepp.
Inte för en chefredaktör. Det är väl ungefär som om en polis skulle skryta med att han har kört på fyllan. (Den parallell jag först tänkte på var om en bankdirektör skulle skryta med hur han slipper skatta, men kom till alla kanske inte skulle uppfatta det omoraliska.)
Det var som sagt bara rykten. Man kanske tyckte att annonsen hade haft avsedd verkan.
Vad jag vill komma till är att när Harry nu tycker att hans piruetter inte möter den förståelse de förtjänar så är han knappast så indignerad eller sårad som han verkar. Så man behöver inte tycka rysligt synd om honom.
Eller så tror han på fullt allvar att det han gör alltid är rätt och riktigt och står ovanför varje form av kritisk granskning. Men nej, så tokigt …
I själva verket tror jag han är ganska nöjd med att få tillfälle att försvara och framför allt förklara. För det behövs.
Och så får man hoppas att ingen kommer på tanken att försöka göra om honom. För så länge han klampar på i ullstrumporna och ger upphov till en och annan raljerande kommentar så bidrar han till att Nyans prenumeranter inte försvinner. Om man får tro honom själv.
Frågan är vad som driver honom att hjälpa Nyan?
