Fågeln, en livsfarlig varelse
Vädret är vackert och solens strålar lyser mig i ansiktet och jag känner mig lugn, glad och trygg när jag äter min första bollglass. Inte ens någon liten gråsparv syns till. Jag slänger den lilla biten av struten som finns kvar, den smakar ju ändå papper eftersom jag inte unnade mig själv en våffla och betalade 20 cent mer.
Det värsta händer, tre stycken måsar dyker ner mot det som måste ha varit en mikroskopiskt liten strutbit på Torggatan i deras perspektiv . I dag hade jag inte turen med mig, för strutbiten råkade hamna ungefär en meter ifrån mig. Paniken växer inom mig och jag skriker, högt!
Alla är rädda för något, att vara ensam, att gå till tandläkaren, att flyga, ja det finns så många olika rädslor och jag har en ganska pinsam och löjlig rädsla. Som ni kanske redan förstått är det fåglar. Alla fåglar, stora som små, fina som fula. Och då kan ni ju förstå vilka stora problem jag får när jag ska ta en promenad på Lilla holmen där alla fågelarter som finns i hela världen flyger omkring. Nu kanske ni tänker ”fy vilken pryd människa som tycker fåglar är äckliga”. De är inte äckliga. De är livsfarliga.
”Livsfarliga, fan vad löjlig du är Andrea”. Men jag har faktiskt flera förklaringar till varför jag är så fruktansvärt rädd. När jag var liten och var på Livsfarliga holmen, eller okej då Lilla holmen, så hoppade en tupp upp på min barnvagn. Jag kommer mycket väl ihåg den händelsen och som om det inte skulle räcka med tuppincidenten så har en påfågel också känt ett sug av att sitta på min barnvagn.
Påfåglar är för övrigt nästan läskigast av dom alla och jag ler för mig själv när jag tänker på min kompis lillasyster som råkade trampa på en påfågelkyckling som dog.
Så ända sen blöjåldern har fåglarna attackerat mig. Jag har blivit jagad av svanar och haft duvor på huvudet. Folk brukar skratta och säga ”Helt otroligt att just du har blivit attackerad av fåglar så många gånger”. Många gånger har det hänt att tårarna har sprutat och mina kompisar har skrattat, filmat och narrat mig och varenda gång blir jag lika arg.
Men det betyder inte att jag inte är en mobbare av fegisar. Nog är jag också snabbt framme och idiotförklarar mina vänner och deras underliga rädslor. Och då kommer vi in på mod, varför ska man alltid vara modig, varför är man fånig om man är rädd för något?
Alla är väl rädda för något. Och vad är egentligen att vara modig? Det kan man fundera på så man blir lila. Jag tycker i alla fall att jag är modig när jag går förbi en svan!
