Ena foten framför den andra
I ett svagt ögonblick för någon månad sedan tackade jag ja till att vara med i Together 4 Lifes utmanargrupp. Två personer från var och en av loppets sponsorer ingår i gruppen som träffas en gång varannan vecka och tränar. Den 10 juni ska vi springa fem eller tio kilometer i välgörenhetsloppet där överskottet går oavkortat till Ålands Cancerförening.
Den första springträningen hölls en söndag på WHA. Vi skulle göra ett konditionstest och springa två kilometer på tid runt fotbollsplanen. Jomen, tänkte jag, det gjorde jag i högstadiet och klarade (överlevde) jag det då så borde jag klara av (överleva) det nu också. Vi började med att värma upp. En av de tre instruktörerna, Jessica, joggade först och visade vägen medan vi i gruppen lufsade efter som i ett långt pärlband. De två andra instruktörerna, Cassandra och Patrik, trippade bredvid och såg till att ingen blev på efterkälken. Längs gång- och cykelvägar, genom tunnlar, uppför backar och genom kringelikrokar joggade vi i sakta mak. Jag hade klätt på mig alldeles för mycket kläder eftersom jag tänkte att jag ska minsann inte frysa. Jag var genomsvettig och gick lite i smyg. Hela vägen till Mariehamns gravgård sprang vi och sedan tillbaka över Klinten. När vi kom tillbaka till WHA efter den 1,8 kilometer långa uppvärmningen så var jag redan färdig att gå hem. Men då skulle vi göra det där himla konditionstestet.
Nåväl. Ena foten framför den andra. Spring i det innersta spåret, nästan på gräset, så blir det liiiite kortare. Det var min taktik. Hjärtat galopperade och luften brände i lungorna redan efter det första varvet. Tvi vale så jobbigt det var. Och bredvid trippade instruktör Patrik baklänges på lätta fötter i samma takt, med ett stort leende på läpparna. När jag var 15 år sprang jag 2 kilometer på 10 minuter och 40 sekunder. Nu, 12 år senare, blev min tid 12 minuter och 42 sekunder. Två minuter och två sekunder långsammare. Men jag är så lycklig över att jag överlevde.
Sedan dess har vi också tränat intervaller. Då hade jag muskelknutor i lår och vader en hel vecka efteråt. Jag tänker alltid att jag måste vara dum i huvudet som utsätter mig frivilligt för tortyren. Det har inte blivit ett dugg roligare att springa, men kanske lite lättare. Jag har upptäckt att fördelen med att träna i grupp är att ens kompisar kan sätta en i framstupa sidoläge ifall det skulle behövas.
Det är drygt två månader kvar till den 10 juni. Hej, tio kilometer, här kommer jag (kanske, så småningom)!
