En löjlig sorts instinkt
Råttplågan fortsätter.
Tänk er detta; Man sitter i allsköns ro vid sin dator och tänker stora tankar och blickar ut över gränden. Äppelträden blommar, så där precis i början så att en del blom är rosa knoppar, andra som små ljusa moln.
Man tänker att det vore skönt att hinna ut en stund, och börjar så småningom överväga en kopp kaffe.
Då skallar varningsropet: ”Misan har tagit in en levande råtta igen!” Vidtar råttjakt över stock och sten, soffor och fåtöljer, i gardiner, bakom hyllor och cd-skivor.
När råttan slutligen möter sitt slut med hjälp av en hockey-klubba och en tung låda med sladdar sitter kattskrället dumt och tittar på, gäspar och går till sin skål med torrfoder.
När jag går förbi hockey-klubban måste jag vända bort blicken för inte drämma den i en lämplig kattrumpa.
Jag frågar igen: Varför nu? Varför så stora och snabba? Varför så mycket smartare än katterna?
Och varför blir jag så rädd?
Det är som om en instinkt starkare än allt annat vid åsynen av en råtta tvingar upp mig på en stol, i en ställning och ett röstläge som på alla sätt påminner om världshistoriens alla karikatyrer av hjälplösa kvinnor attackerade av gnagare.
Har människans avkomma någon gång i urtiden hotats av råttor? Var kvinnans främsta uppgift i stenåldersgrottan att hålla råttor på avstånd? Har råttor burit på livsfarliga sjukdomar, eller har mina urmödrar utsatts för plågsam rått-tortyr?
När jag burit ut liket på en sopskyffel messar jag till min man om bravaden. Som den sanna urtidsman han är blir svaret: ”Grilla den”.
Jag faller in i jargongen och svarar att råttan var så stor att det räcker att skära ut filéerna.
Ho, ho, ho, liksom, när den ligger där stel och stilla.
Jag minns när jag läste Papillon, om livstidsfången som bara rymde och rymde och överlevde förfärliga fängelser och åt allt som kröp, sprattlade och krälade för att hålla sig stark.
För honom skulle nog mina råttor ha varit små saftiga munsbitar.
Det kanske helt enkelt är råttornas intensiva vilja att överleva man blir rädd för, att de springer och springer och klättrar och snor och aldrig ger sig innan de ligger stilla.
Man vet där man står som ett fån på sin stol och skriker, att om inget annat hjälper så kommer råttfan att gå till attack.
Nina Fellman
