En bit av det stora äpplet
I dag är det exakt en månad kvar tills jag sitter på Ålfen med fjärilar, nej albatrosser, i magen. Det är första etappen på resan som då ska vara många timmar till. Slutdestination är New York.
Jag var där för tre år sedan och hade den stora förmånen att stanna en hel månad. Så här när det snart är dags igen, har jag plöjt igenom den dagbok jag och min resekamrat skrev. Och jag inser snabbt att jag glömt en hel massa roliga detaljer och samtidigt förträngt mindre kul incidenter.
Som besväret att ta sig dit. Dagboksanteckningen efter att vi nyss landat löd enligt följande: ”Arlanda (fel flight, fel tid, försenat flyg), Bryssel (flera kilometers springande, missad anslutning, ombokning, ingen tid för kisspaus), Chicago (japp – vi hamnade här plötsligt. Missad anslutning även i denna stad, ombokning, tid för kort McDonalds-paus), La Guardia, New York (vi skulle till JFK, hamnade här, försenade igen). Så allt som allt blev det tre flygplan, tre länder och tre delstater på samma dag.”
Men vad är väl en lång resa i förhållande till allt vi fick uppleva? New York är som en film. Liksom alla andra turister drogs vi till Times Square dag efter dag som flugor envetet dras till lampor. Tack och lov att vistelsen var så pass lång att vi hann upptäcka andra delar av Manhattan.
Ett axplock ur det vi hann avverka var att gå på födelsedagskalas med snopptema tillsammans med sju latinotjejer som inte mätte längre än 150 centimeter, gå på efterfest till en man som såg ut och lät som en avmagrad Marlon Brando i Gudfadern-trilogin, fotografera kändisarna Jerry Seinfeld, Diane Sawyer, Renée Zellweger och Colin Farrell, shoppa tills bankkontot skrek av utmattning, besöka de landmärken som oundvikligen måste ses, springa runt i nyhetskanalen ABC:s Channel 7-skrapa och nattetid gå vilse i Paterson, New Jersey som lär ska ha den högsta mordstatistiken i delstaten.
För en vilsen mariehamnare som jag var dagarna så fulla med intryck att jag hade svårt att ta dem till mig. Jag visste med en gång på planet hem att jag måste tillbaka, för att på nytt göra staden men med mindre press att se allt, göra allt, känna allt. Nu åker jag tillbaka för att bara omfamna allting.
Men det är klart det finns tid för det jag inte hann med då, jag stannar ändå två veckor den här gången. Åland har ett berest folk och kanske har du några egna New York-minnen du tycker jag borde ta del av och uppleva själv? Dela gärna med dig. Vem vet om jag har möjlighet att äta av det stora äpplet någonsin igen.
MALIN TILLSTRÖM
