DELA

Det bor en dam i ditt huvud som heter Majsan

Psykologi. Detta bespottade ord som väcker associationer om raggsocksbeklädda farbröder som tofflar omkring och stryker sina bockskägg. Som framkallar bilder av otaliga divaner eller svindlande korridorer fulla med mjuka rum att krama sig själv i.
Grekerna föste ihop orden psyché och lógos för att de tyckte att det behövdes ett uttryck som illustrerade läran om själslivet. Alltså läran om människans innersta väsen. Alltså läran om vad f-n det är som pågår inne i skallen på folk.
För ibland kan man verkligen undra. Vi människor kan bete oss som allt på skalan mellan sårat vildsvin med nageltrång till kelsjuk, spinnande kattunge. Och allt detta beror på hur väl sekreteraren uppe i boetten har diariefört inkommande ärenden.

Vi kan väl kalla sekreteraren Majsan, för enkelhetens skull. Låt säga att hjärnans vd är ute på lunch, hjärnarbetarna är sjukskrivna och Majsan, stackarn, måste sitta och sortera alla intryck själv. Det skrapas ett knä här, det ältas ett förhållande där, det ska väckas entusiasm över någon rea någonstans och Majsan måste dessutom jobba övertid eftersom bokslut och verksamhetsberättelse ska gås igenom – i princip hela tiden.
Existensiella frågor tar på krafterna. Vem är jag? Var är jag? Vart är jag på väg? När kommer jag fram? Har vi glass hemma?

Man fattar att Majsan lägger ner verksamheten ibland. Hon snålar in på bearbetning och lägger saker och ting på hög. Eller gör märkliga tolkningar av allt material som kommer in.
”Det här med viktuppgången är väl inte så allvarligt”, mumlar hon för sig själv och arkiverar mappen någonstans långt nere i en dammig avgrund. ”Och det här med relationsproblemen, väx upp liksom”, konstaterar hon torrt.
Och allt det som hamnar i den dammiga avgrunden märker Majsan med en särskilt etikett: ”Undermedvetet”. Dels för att hon vet att hon behöver ta itu med dessa mappar, men inte riktigt vill, och dels för att hon tycker att de hör hemma i underjorden.
”Hoppas ingen märker”, tänker hon lite skuldmedvetet.

Om man byter namn på Majsan och kallar henne för ”psyket” eller ”själen” istället faller en hel del bitar på plats. Själen är nämligen som en stressad människa med alldeles för mycket att göra. Den tolkar, gör fel, förtränger, skäms, slarvar och skyller ifrån sig.
”Vadå, jag gör ju bara som jag alltid har gjort!” vrålar Majsan när en psykolog petar på henne med en bomullspinne och menar att hon kanske skulle försöka sortera intrycken på ett annat sätt.
Hon har minsann aldrig upplevt att det skulle vara nåt problem att låta allt ligga och bubbla under ytan. I alla fall inte förrän någon går dit och rotar i arkiven.

Så hur kan vi hjälpa Majsan?
Jag vet inte hur det är med dig, men hade jag slitit på hjärnkontoret i en massa år skulle jag vilja få en belöning. Låt Majsan gå på opera, bli bjuden på picknick eller ha någon extra kär.
Annars kanske hon lämnar dig ensam med en hög dammiga mappar.