Johan Orre i spalten: Den perfekta pizzan
De senaste åren har jag försökt ta fram ett riktigt bra pizzarecept. Jo, jag förstår att jag inte är särskilt unik i min strävan. Men jag har i många år haft ett matlagningsintresse och sedan en del av min familj blev vegansk så har kötträtterna nästan försvunnit. Tofugrytor i all ära, men en riktigt bra pizza är ändå middagsbordets kronjuvel.
Det började med en pizzasten till gasgrillen. Jag såg framför mig hur jag på ett lite avslappnat sätt kastade in degklumpar och tog ut vackra, välsmakande pizzor en solig sommardag medan gästerna satt bänkade vid bordet på altanen och tittade på.
”Nä, det här är nått jag kastade ihop bara” skulle jag säga.
Så gick det inte alls. Att göra pizza är jättesvårt. Och att laga fler än två pizzor leder till kökskaos. Det är deg, mjöl, ost och sås precis överallt. Dessutom måste jag springa mellan köket och grillen vilket leder till stress och irritation. Nå, det är överkomligt. Den viktigaste frågan är ändå hur i hela friden pizzorna blir goda?
Degen är avgörande (vi återkommer till det). Den ska ha rätt konsistens. Sedan gäller det att hitta rätt temperatur för att inte bränna botten innan ovansidan är tillagad.
Först maxade jag värmen, för jag hade läst att pizza ska tillagas i så hög temperatur som möjligt. Jag brände pizzor på löpande band tills jag kom fram till att 350 grader i grillen var lagom. För att gardera mig (barnen tycker nämligen inte alls om brända pizzabottnar) lade jag även bakplåtspapper under pizzorna.
Såsreceptet har jag knäckt. Tidigare gjorde jag långkok med en massa kryddor och lök. I och för sig god. Men sedan provade jag helt vanligt tomatkross med lite salt och peppar. Det blir ännu godare.
Degen är fortfarande en gåta. Efter en rad misslyckade försök läste jag mig till att specialmjöl är att föredra. Sedan har jag försökt på en massa olika sätt. Torrjäst, färsk jäst, varmt vatten, kallt vatten, långa jästider, korta jästider. Det blir aldrig riktigt bra.
Eller föresten, en gång blev det bra.
Jag och äldsta dottern (snart fem år) slängde i julas ihop en pizzadeg som skulle jäsa i kylskåpet över natten. Vattnet blev nog för varmt och måtten var minst sagt otydliga (dottern var ansvarig för att slänga i grejer). När vi tog ut degen dagen efter hade den jäst så mycket att det rann över kanterna på bunken. Jag bakade om degen till bollar och lät dem jäsa i rumstemperatur några timmar till, övertygad om att det där inte skulle bli någon succé.
Men när vi skulle baka ut dem var degen fylld av luftbubblor. Det var den godaste pizzan jag någonsin har ätit.
Så när den traditionella pizzadagen (årets första dag) närmade sig var jag oerhört självsäker. Jag hade ju knäckt hemligheten.
Så vi slängde ihop en pizzadeg på nyårsafton och lät den jäsa över natten.
Besvikelsen var enorm när jag dagen efter öppnade kylskåpet och såg … en helt vanlig deg. Inte alls så där som förra gången. Pizzan blev helt okej. Men inte ens i närheten av julpizzan.
I vår är det dags för nya försök. Då är familjen förhoppningsvis redo för en ny, stressig, pizzamiddag. Och den här gången ska jag mäta och anteckna. Ifall jag skulle lyckas igen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
