De andra på bilderna
Svältkatastrofen i Afrika skänker en tragikomisk ton åt vinjetten ovanpå den här spalten. Det är inte bara så att vi här kan stoppa i oss hur mycket mat och vatten vi vill, vi kan som journalister också uttrycka våra åsikter och representera andras i tryck och i etermedia.
Avståndet mellan oss och människor i andra delar av världen kan överbryggas av medias rapporter. Men det mesta av avståndet finns naturligtvis kvar. Katastrofer och kriser blir lätt till vilka andra bilder som helst som snabbt flyter förbi i flödet av allt annat vi behöver bry oss om.
I bland möter man människor som uttrycker obehag inför rapporteringar från krig och svält. Varför ska vi behöva se sådant elände? Vi vet redan att det inte står rätt till i stora delar av världen, så varför ska media gotta sig i lidandet som ändå aldrig verkar ta slut?
Det är berättigade frågor som naturligtvis handlar om hur medierna sköter sitt jobb. Men det handlar också om annat, om hur vi reagerar på det som är främmande och stör vår vardag och det lugn som breder ut sig över den.
Det finns en antydan om att media orättvist skuldbelägger tittare och läsare i den här sortens reaktion. Men vem är det egentligen som borde känna sig skyldig? Det är inte rätt att exploatera andras lidande för att tjäna pengar på sändningar och sidor. Det är också sant att något med katastrofrapporterna berör, alldeles oavsett medias avsikter.
Inför stora humanitära katastrofer borde vi egentligen lägga undan det skuldtänkande som inte ger någon någonting. Det är sant att vi är privilegierade i den här delen av världen. Det är också sant att andra människor behöver vår hjälp.
Tankarna inför något sådant som den pågående torkan på Afrikas horn behöver egentligen inte sträcka sig längre än så. Anledningarna till varför det ser ut som det gör till exempel på Afrikas horn är många och komplicerade, och vår egen situation saknar inte betydelse för hur vi ser på saken. Men det behövs inga varv genom något dåligt samvete för att skänka en smula av sin tid och sina egna pengar.
Är det nog så? Hur ser vi egentligen på oss själva och på de som inte har det lika bra som oss?
Sådana frågor bör man ställa sig, och till och med oftare än vad som vanligtvis görs.
Men det finns ingenting suspekt med att lägga undan de frågorna och sätta in en slant, bara just för att det är så enkelt.
