Dada dodo…
Att gnola är bra, säger vetenskapen.
”Dada doddo dådå…” sjunger Inga Heller – men önskar hon kunde texten.
”Din klara sol går åter upp” sjöng hon i småskolan. Hon önskar hon gjorde det var morgon ännu i dag.
Man blir glad av sång, säger vetenskapen.
– Det spelar ingen roll hur trött du är när du kommer hit på torsdagskvällarna, efter övningarna är du alltid piggare, säger en körkompis som sjungit på torsdagskvällar i över 30 år och antagligen varit mer eller mindre trött vid ankomsten till övningarna och gått därifrån mer eller mindre pigg igen.
Att sjunga någon av Evert Taubes ”femtonversare” utantill var inget problem för Rafael Quarnström, skrev vi i hans nekrolog i går.
– Jag kunde tio psalmer utantill innan jag föddes, har domprost emeritus Martin Lönnebo sagt.
”Dada doddo dådå…” sjunger Inga Heller och önskar hon kom ihåg texten.
– Mamma gnolade alltid där hon pysslade på i köket, säger gobbin.
Inga Heller kommer ihåg sångtexter typ ”Jag vill vara din Margareta,” ”Mamma är lik sin mamma” och möjligen ”Yesterday”.
– Var kommer musiken ifrån, undrade Ingmar Bergman.
När man är trött och kör bil finns inget bättre sätt att piggna i än att sjunga en stump eller två.
– Jag nynnar gärna för mig själv lite ibland också. Det är ett sätt att vara här och nu, sa Marianne Syrén i en intervju för några år sedan.
Ledsöraborna var glada i sång, berättade Bengt Häger på Ålands litteraturförenings kvällsprogram Bakfickan i lördags.
”Det har i alla tider sjungits mycket på Ledsöra och så fort några personer var samlade, stämde någon upp en psalm eller schlager och alla sjöng med. – När julmiddagen var äten, stämde far Johannes upp med hög och säker sångröst psalmen Av himmelshöjd jag kommen är, oftast de tre sista verserna, som alla kunde utantill. Johannes själv kunde alla 16 verser i rätt ordning. Det var mycket sjungande i familjen, vid de mest varierande tillfällen. Samma sak var det med nyårsafton, men då sjöngs psalmen Tag bort detta gamla år. vår synd och ondska svår.”
Det skriver Bengt Häger i boken om Ledsöra.
Är man riktigt stressad kan man stämma upp i en klämmig marsch Joppeidi joppeida…. Helst i sällskap. Det hjälper.
Är man på ett småtråkigt kalas kanske en snapsvisa passar, som Hej, pallervantar, issint’ jåla… Visst lättar det upp stämningen.
Har man föga lust att gå på jobb så är vi tillbaka till den där Din klara sol… Då fixar sig resten av sig självt.
För att inte tala om när man är kär, då träffar all musik som ett spjut i hjärteroten.
Är allt bara lätt småtråkigt, då hittar man på något att gnola och då sprider sig sången i kroppen och då blir man gladare. Det är vetenskapligt bevisat.
Så nu är det bara att sjunga på.
Men – undrar Inga Heller mitt i allt – kan man kalla en kantor för en tjurkomusiker?
