Coronavardag
På lördag morgon är vi 53 passagerare ombord på färjturen som brukar vara fullsmockad med fotbollsknattar och glada Sverigeshoppare. Vi sitter glest utspridda i frukostmatsalen och om någon säger något så handlar det om corona. Vi är på väg till barnbarnets femårskalas och åker raka spåret till den lilla staden i Dalarna utan att pausa för att inte riskera att smittas.
Mitt under kalaset meddelar rederiet att kvällsturen till Åland blir den sista på en månad. Lite panik i magen.
Hemresa ett dygn tidigare än bokat. Vi får bråttom. Vågar inte chansa på att det andra rederiet fortsätter trafikera.
På returresan är vi drygt 80 passagerare. Matserveringen är stängd. Caféet är öppet en halvtimme efter avgång, likaså snabbköpet.
Alla är hungriga och vi slukar varsin macka.
Alla 80 samlas i snabbköpet, många av oss framför snuskylen som töms i rask takt, de populäraste sorterna går åt först.
Kön börjar längst borta vid vinflaskorna och vi skojar lite med andra som står långt bak. Hur var det nu med avståndet? En meter? Tre meter? Här står alla och andas varandra i nacken, och när någon nyser i armvecket hukar vi oss alla automatiskt.
Klockan 21.03, en dryg timme efter avgång, betalar den sista kunden sina varor.
När vi väl kommit hem går allt i rekordfart och skämten tar slut. På kort tid stängs allt fler länder, också Åland. Den surrealistiska känslan griper tag i mig gång på gång. Vi, som till helt nyligen rört oss fritt i världen, är nu i princip isolerade i våra hem på våra öar under en oviss tidsrymd.
Men snus har vi i alla fall, och mat och mediciner. Vi lider ingen materiell nöd. Och ingen har än så länge tagits in för coronavård på sjukhuset.
När jag skriver det här jobbar jag hemifrån eftersom jag befinner mig i två veckors arbetskarantän efter Sverigeresan. På ytan är det en helt vanlig dag.
Skrivbordet har bytts mot soffhörnet. Det är tyst och lugnt ute eftersom skolorna har stängts och många föräldrar arbetar hemma. Biltrafiken går på sparlåga. Livet har saktat av.
Men under ytan växer oron lavinartat. Hur länge klarar sig företagen, hur går det för dem som permitterats, hur gör de som behövs på jobbet när skolbarnen är hemma åtminstone en månad och mor- och farföräldrarna inte får rycka in för att de är gamla?
Nu varnar brittiska forskare för en långvarig isolering. När får vi uppleva våra underbart vanliga vardagar igen?
