DELA

Barn utnyttjas av trygga beställare

”Man sålde sina fiskebåtar och grannarna gick ihop, och istället införskaffade man en dator med webbcam och så kunde man börja producera övergrepp på barn”.

Åklagaren Emelie Källfelts ord ringer i mina öron långt efter att nyhetsrapporteringen övergått till vädret. Inslaget handlade om TV4:s Kalla faktas granskning av män som köper sexövergrepp på barn via nätet.

Jag har blivit mer hårdhudad sedan jag började arbeta som journalist, men i går morse blev mitt morgonkaffe utspätt med tårar.

Byarna som Källfelt talar om finns i Filippinerna, ett av de länderna där de begår flest övergrepp på barn beställda av svenska förövare, enligt granskningen.

Att beställa ett övergrepp därifrån har blivit alltmer tillgängligt då många talar engelska, internet är relativt billigt samtidigt som fattigdomen är utbredd. De livesända övergreppen begås ofta av någon i barnets närhet, granne, släkting eller förälder, och det är oftast kvinnor som utför övergreppen.

Det är barn som utnyttjas samtidigt som beställarna kan sitta tryggt framför sina datorer på andra sidan jorden. Visst finns det de som åker fast och lagförs, men det är en minoritet.

Senast i förra veckan annonserade jag under en lunch med kollegor att jag minsann inte tänker skaffa några barn. Jag hade än en gång förlorat allt förtroende till mänskligheten.

Då hade jag lyssnat på dokumentären ”Djävulen”, som handlar om en svensk man som dömts till flera fall av våldtäkt av barn. Han hade genom dödshot via internet tvingat ett tiotal barn i USA och Kanada till att begå övergrepp på dem själva.

Handlingar så grova att jag inte tänker att återge dem. Själv var han förvånad över hur lätt det gick och erkände att han gjorde det för att känna makt.

Dessa avskum gör oss mörkrädda och förtvivlade. Men vi får inte bli handlingsförlamade, för utspätt kaffe hjälper föga.

Vi måste prata om det, utbilda varandra och göra det vi kan. Lära våra barn att våga säga nej och att de kan vända sig till oss om det råkat ut för någonting utan att vara rädda för repressalier.

Vi måste hålla våra ögon och öron öppna och anmäla vid misstanke.