Släpp inte taget, ålänningar
”Ingen orkar höra på mig mer, men det är viktigare än någonsin att vi inte vänder dem ryggen”. Så säger Monica von Frenckell från den åländska Ukrainahjälpen. Kriget går nu in på ännu en vinter, och hjälpbehovet är oförändrat.
Den åländska Ukrainahjälpen gjorde en ny resa till Ukraina tidigare den här månaden: fem bilar fulla med donerade förnödenheter som volontärerna lämnade i Lviv. Men Ukrainahjälpen började märka redan i våras att bidragsviljan börjar mattas av – det har blivit svårare för dem att fylla bilarna med utrustning och att få in penningmedel.
Men, som Monica von Frenckell från Ukrainahjälpen säger: ”Ingen orkar höra på mig mer, men det är viktigare än någonsin att vi inte vänder dem ryggen”.
Det är mänskligt att bli avtrubbad, och också extrema skeenden kan bli till bakgrundsbrus för den som inte känner av dem i sin vardag. Men det gäller förstås att inte somna till, att fortsätta att tänka, tala och agera.
På Åland har vi dessutom turen att kunna ta del av sann och relevant information via lokala och nationella kanaler. Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén – som blev tvungen att lämna landet i augusti för sin egen säkerhets skull – skrev i helgen i Hufvudstadsbladet om propagandans förmåga att mala ner människor. Inte så att de nödvändigtvis sväljer budskapen helt, men tillräckligt för att få dem att börja tveka.
”Propagandans uppdrag är inte att få människan att tro blint. Det handlar framför allt om att få henne att betrakta lögner som grundläggande omständigheter. Sådant alla kloka personer känner till och som inte behöver diskuteras”, skrev Anna-Lena Laurén.
Just så. Ingen vill framstå som en naiv idiot – många fler uppfattar dig som smart om du målar upp allt och alla i svart. Den buggen i det mänskliga psyket utnyttjar propagandan effektivt.
”Det var överraskande för mig själv att jag hela tiden kände den här lockelsen att börja tro att det hela var sant. Den som lyssnar på lögner – inte bara en eller två lögner utan lögner i en strid ström, minut efter minut, timme efter timme – måste inte bara göra aktivt motstånd, påminna sig själv om vad som egentligen är sant. Den måste dessutom stå ut med en känsla av fruktansvärt äckel”, skriver Anna-Lena Laurén.
Sedan krigsutbrottet har så mycket handlat om att hjälpa Ukraina – militärt och humanitärt – att stå emot angreppet och på sikt besegra Ryssland. Men västvärlden har allt att vinna på att stödja också de seriösa ryska nyhetskanaler och oppositionella krafter som ändå finns. Förr eller senare blir Vladimir Putin historia, och då behöver Ryssland politiker som åtminstone kan börja styra in landet på ett mer demokratiskt spår och tackla landets faktiska problem i stället för att starta destruktiva och distraherande krig med grannländer.
Den fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnys organisation Anti-Corruption Foundation (ungefär ”stiftelsen för bekämpning av korruption”) lade nyligen ut en halvtimmeslång film på Youtube om Putins lyxyachter (sök på Youtube på ”billions for a yacht” och ”putin”). En är inredd med ett dansgolv som kan göras om till en 25 meter lång simbassäng. Den dyraste, m/s Scheherazade, är 140 meter lång och kostade 700 miljoner dollar att bygga. Estetiken känns igen från ACT:s film från 2021 om Putins palats vid Svarta havet, ett svindlande dyrt fuskbygge. ”Pimp my yacht”, säger filmmakarna ironiskt, för att sedan metodiskt visa hur Putin och hans medhjälpare går till väga för att kunna utrusta och underhålla tonnaget trots sanktionerna. Kontrasten mot nöden och förödelsen i Ukraina är grotesk.
Den ryska oppositionen är dock splittrad. Till exempel uteblev ACT när 300 ryska exilpolitiker samlades i Bryssel i juni, till ett möte ordnat av Europaparlamentet. Men Michail Chodorovskij, Rysslands rikaste man innan han fängslades 2003 och släpptes först efter tio år, var där. Chodorovskij sa att Putin ersattes av någon annan från samma kretsar skulle inte göra någon skillnad. Ukrainaren Oleksiy Arestovych, före detta rådgivare till Ukrainas president Volodymyr Zelensky, sa att Ukrainas frihet var avhängig av Rysslands.
”Så länge som Ryssland är ofritt så är inte heller vi helt fria, för det innebär en fortsatt konstant krigsrisk. Därför behöver vi tala också om Rysslands frigörelse när vi talar om Ukrainas säkerhet”, sa han.
Den ryska oppositionen såväl som Ukraina behöver västvärldens hjälp, på både statlig och medborgerlig nivå. För deras skull och för vår egen får vi inte släppa taget.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
