Om alla ska vara tysta tills besluten är fattade, hur får vi då till stånd debatt och förändring? Ministrar i regeringen gör bättre i att informera tydligare och främja diskussion istället för att skälla på demokratiska debatter.
”Sluta skrämma upp folk!”
Det instruerar minister Jesper Josefsson (C) i ett inlägg på sociala medier från sitt officiella ministerkonto. Det är oklart vem exakt han tilltalar, men det känns riktat mot media och alla ålänningar som dristar sig att ta ton i den offentliga debatten.
Hans exempel är nyheten om att 83 studieplatser kan försvinna från Åland som Nya Åland rapporterade om den 1 september. En nyhet som återfanns i Ålands gymnasiums styrelseprotokoll, i det offentliga budgetförslag de lagt fram till landskapsregeringen i dessa krassa spartider. För att nå budgetramen behöver gymnasiet vidta en ”kraftig minskning av antalet utbildningsplatser inför hösten 2027”. Man hade inför förslaget vänt och vridit på varje sten för att se hur man annars kunde lösa situationen.
”Vi är väldigt oroliga. Ingen i styrelsen ville ta det här beslutet. Vi vill utveckla skolan”, sade styrelseordförande Anna Holmström (C) till Nya Åland som kommentar.
Låt oss för tydlighetens skull gå igenom vad som alltså har hänt:
Regeringen sätter sparkrav, en verksamhet varnar för vilka konsekvenser det får att försöka hålla sig inom budgetramen och media belyser allting. Det skapar, förståeligt nog, mycket uppmärksamhet och debatt. Det finns ju en risk att inte alla som går ut grundskolan har en säkrad studieplats.
En dryg en och en halv vecka senare kommer dock försäkringen från vicelantråd och utbildningsminister Annika Hambrudd (C):
”Landskapsregeringens budskap till elever, vårdnadshavare och skolpersonal är tydligt. Det kommer att finnas tillräckligt med studieplatser vid de åländska gymnasieskolorna hösten 2027”.
Också detta rapporteras i media, samt följs upp med följdfrågan: hur då? Enkelt, förklarar regeringen: gymnasiet ska inte minska studieplatser men de får inte något budgettillskott och man går inte heller med på de ekonomiska förslag som skolans styrelse lagt fram. Rektor Ronny Holmström-Wall säger att man har svårt att få den ekvationen att gå ihop. Han och mången läsare med honom.
Men minister Josefsson skriver varken passionerat eller informativt om bakgrunden till sparbetingen, gymnasiets verklighet, konstruktiva vägar framåt eller det fina i att allmänhet och tjänstemän engagerar sig och bryr sig.
Nä, istället kallar han den senaste tidens oro för ”skrämselpropaganda”.
”I varje fråga och förändring så är det många som skrämmer upp folk helt i onödan innan saker är bestämda eller ens hunnits diskuterats.”
Han jämför med debatten kring ÅHS: ”Det sorgliga i de här två fallen är att det har varit skol-, vårdpersonal och politiker som gör den mesta skrämselpropagandan (med hjälp av media) – alla som åtminstone borde jobba för ålänningarnas bästa.”
Han avslutar pikant med att barn och sjuka ”inte ska behöva oroas i onödan”. Inte heller ska frågor som rör dem tydligen diskuteras öppet.
Vad är det vi ska ta med oss av inlägget egentligen? Vet ministern ens sin egen roll?
Regeringens arbetsgivare är folket och beslut ska fattas transparent och öppet så att allmänheten kan få insyn och göra sin röst hörd. Medias roll är att granska makthavarna och belysa beslutsprocesserna.
Om folk blir uppskrämda av att höra om vad som diskuteras så är det mer en indikator på bristfällig information. Om ministrar är olyckliga över informationsgången så kan man göra saker för att förbättra den; kalla till pressträff, skicka ut förtydligande pressmeddelanden eller skriva en insändare exempelvis.
Att lägga skulden på oroliga ålänningar som vill att deras grundläggande institutioner ska kunna erbjuda grundläggande service är orimligt, och det bidrar sannerligen inte till ett framåtsyftande samtal om framtidens Åland.
