Som många kanske redan känner till har Ålands skötbåtsförenings arrendeavgift för skötbåtshamnen i Mariehamn höjts med 8 000 procent, samtidigt som arrendeområdet begränsats till endast 15 procent av sin ursprungliga storlek. Detta gör det nästintill omöjligt att förvara båtarna där på vintern fastän hyran blivit mycket hög. Det har jag svårt att förstå. Mariehamn säger sig värna om Ålands historia, skärgård och kultur, men fattar samtidigt beslut som riskerar att slå undan benen för en ideell förening som i snart 40 år har arbetat för att bevara just dessa värden
Sedan 1986 har föreningen funnits på Vedudden, och arbetat för att bevara den nordiska klinkbåtstraditionen och skapa en plats där människor kan mötas, segla och övernatta.
Jag är 16 år och bor i Stockholm, men för mig är detta personligt. Min morfar och hans vänner var med och byggde upp platsen. Min mamma och min moster sov över där när de var små. Nu gör jag samma sak tillsammans med mina vänner. Det är precis vad ett levande kulturarv handlar om: människor, kunskap och traditioner som förs vidare.
Under åren har hamnen varit en samlingsplats för skärgårdsungdomar, barn, vuxna och äldre. Här har det arrangerats SKUNK-läger, världsmästerskap i hindersegling och valborgsfiranden. Seglare från bland annat Sverige, Norge och Danmark har också övernattat här. En sådan plats byggs upp genom engagemang och otaliga timmar av ideellt arbete.
En arrendehöjning på 8 000 procent, tillsammans med en minskning av området med 85 procent, riskerar att göra verksamheten omöjlig. Man måste fråga sig vad staden egentligen vinner på detta. Området är ett naturreservat, kan inte bebyggas och har mycket begränsade alternativa användningsområden. Det saknar dessutom el, vatten och väg. Arrendeintäkten lär knappast göra någon märkbar skillnad för stadens ekonomi, medan förlusten kan bli betydande för kulturmiljön och föreningslivet.
Den nordiska klinkbåtstraditionen är erkänd av UNESCO som ett immateriellt kulturarv. Det handlar inte bara om båtarna, utan också om hantverket och kunskapen kring att bygga, underhålla och använda dem. Sådana traditioner överlever inte av sig själva. De kräver ideella krafter och stöd från samhället. Att då försvåra för en förening som faktiskt utför detta bevarandearbete är motsägelsefullt.
Åland har mycket att förlora på att låta traditionen försvinna. Det som gör Åland intressant för besökare är inte bara naturen, utan också träbåtarna och den genuina skärgårdskulturen. Båtarna är en del av Ålands och folkets identitet och en turistattraktion som jag vågar påstå inte går att återskapa när den väl försvunnit. Det blir märkligt att använda bilder av båtarna i marknadsföringen av Åland samtidigt som man riskerar att avveckla föreningarna som håller traditionen levande. Bara arbetet med båten Jehu representerar otaliga timmar av ideellt engagemang till nytta för hela samhället.
Även avvecklingskraven är svåra att förstå. Om föreningen inte accepterar de nya villkoren har de fått tiden från årsskiftet fram till februari 2027 på sig att sjösätta båtarna och avveckla verksamheten. Att flytta traditionella träbåtar kräver planering, arbetskraft och lämpliga väderförhållanden (som till exempel vatten på sjön). Att ställa sådana krav under vintern framstår som både verklighetsfrånvänt och onödigt.
Det finns andra lösningar. Staden skulle exempelvis kunna erbjuda föreningen att köpa loss området till ett rimligt pris. Framför allt krävs en vilja att se föreningen som en tillgång och samarbetspartner, inte som ett arrendeproblem.
Vilken sorts Åland vill ni ha i framtiden? Ett Åland där traditioner, föreningsliv och kulturmiljöer får leva vidare, eller ett där sådant som inte ger omedelbar ekonomisk avkastning tillåts försvinna trots sitt stora värde för samhället?
Min mamma och moster fick uppleva den här platsen som barn. Jag har fått göra detsamma. Jag tycker att framtida generationer också bör få den möjligheten.
Staden borde vara stolt över föreningens arbete och stötta det engagemang som håller den nordiska klinkbåtstraditionen levande. Det som riskerar att gå förlorat här är betydligt mer värt än en arrendeavgift.
SONJA BERGMAN-JOHANS
