Samhällsansvar att ge en trygg ålderdom
Vad är det viktigaste samhället ska göra med våra gemensamma pengar?
Egentligen är alla helt överens om svaret. Vård, skola, omsorg.
Samhället ska med våra gemensamma pengar sörja för att det finns en bastrygghet för gamla och sjuka, och se till att våra gemensamma barn får en god utbildning.
Ur dessa åtaganden växer framtidsmöjligheter, det skapas arbetsplatser och vi tar ansvar för våra närmaste.
Allt annat, från näringspolitik till administration, kulturproduktion och museiverksamhet är underställt detta viktigaste. Allt annat i politiken handlar om hur man gör saker, på vilka sätt man kan stärka den allmänna ekonomin, hur mycket intäkter i form av skattemedel man kan uppbära innan det får en negativ effektiv på konsumtion och näringsliv.
Vård, skola, omsorg.
Av dessa har särskilt äldreomsorg på senare år hamnat i negativ fokus. Det är för många gamla. Det är för dyrt. Folk lever för länge. De blir för sjuka. De ställer för höga krav.
I takt med ett hårdnande ekonomiskt klimat har man infört inbesparingar och nedskärningar i den kommunala äldreomsorgen. Man har (ofta positivt) sökt nya vägar att tillåta äldre att bo hemma, både för att de mår bättre och för att det blir billigare.
Och man har privatiserat. Samhället har, i hopp om att det ska bli billigare och effektivare, specificerat vilken typ av vård man vill ha och gett uppdraget till den lägst bjudande.
Med facit i hand, till exempel i Sverige, måste man konstatera att det var mer än lovligt naivt.
Finns det något effektivare sätt att pressa kostnaderna än att det kan göra någon förmögen, så har det ännu inte uppfunnits. Kostnadseffektivitet behöver inte vara en dålig sak, så länge det inte handlar om att ner till sista inkontinensblöjan klä av en gammal människa all värdighet, allt hopp om trygghet och respekt och göra henne till en del av ett kostnadsproblem snarare än en individ med särdrag och rättigheter.
När privata vårdbolag håvar in stora vinster på att ge urusel vård och omsorg till människor som inte kan värja sig, och när det är skattemedel som på det sättet rinner iväg till privata fickor, då måste man sätta stopp.
Då måste man stå upp för den gemensamma välfärden och säga: Nej! Vårt ansvar är för de svagaste och de minsta. Låt dem som har pengar att köpa sig privat vård och omsorg göra det, men låt samhället behålla ansvaret för dem som inte kan värja sig mot att deras sista år i livet blir ett sätt att tjäna en hacka på att ransonera blöjor.
Privata vårdbolag är inte onda, det är inte det, men själva avsikten med privata vårdbolag är att de ska lämna en vinst. Det är inte samma sak som att ge så mycket vård som möjligt för de pengar man har.
Det är en enkel och effektiv distinktion.
Äldreomsorg i samhällets regi ska vara så bra och så effektiv som det bara kan gå att göra den, men det ska inte bli en endaste cent över i någons ficka. Då har man nämligen inte gjort jobbet ordentligt.
Den som säger att det går att göra billigare har bara prutat på bästa möjliga kvalitet som går att få för pengarna.
