DELA

Rimligt beslut just nu – men vad händer sedan?

Efter den sedvanligt heta debatten om vårfågeljaktens vara eller icke vara kom landskapsregeringen i torsdags fram till det väntade beslutet att tillåta jakten också i vår. Kvoterna blir fortsatt låga, men traditionen lever vidare.

Men vad som kommer att hända med jakten i framtiden är fortfarande lika ovisst. Om inte än mer så efter torsdagens beslut.
Att vårjakten sitter i många ålänningars DNA är givet, liksom det är givet att den politiker som tar beslutet att avskaffa jakten kommer bli den mest impopulära politikern på Åland. Därför var inte jaktminister Camilla Gunells besked i torsdags överraskande, trots att hon tidigare givit uttryck för stor skepsis till jakten, och dessutom har opposition mot den i sitt parti.

Men det politiska priset för att säga nej till vårfågeljakten hade blivit allt för stort. För Socialdemokraterna i nästa val, och för partiets fortsatta delaktighet i landskapsregeringen.

Trots att Ålands alla jägare nu kan se fram emot dagar i vettaskåror är det ändå viktigt att debatten kring jakten förs. Dels för att faktiskt fastställa hur fågelstammen och de predatorer som jagar den ser ut och mår, dels för att Åland inte råder över frågan ensamt.

Om vi tar den första frågan först, är det inte helt lätt att faktiskt begripa hur ejderstammen mår. EU-kommissionen har klassat den som hotad. Å andra sidan har många fågelkunniga på Åland de senaste veckorna vittnat om ett rikt bestånd. Skillnaden är förstås geografisk. Då EU bedömer beståndet gör man det i ett betydligt mer omfattande område än de lokala kännarna. För stammen kan vara hotad om man ser till hela Östersjöområdet, men välmående i det relativt skyddade åländska landskapet.

Problemet är att bestämma vad som är viktigast att mäta, och hur jakt lokalt inverkar på beståndet i stort.

Den andra frågan är både svårare och mer oviss. Lagtingsledamoten Igge Holmberg (S) går i öppen opposition mot sitt parti över beslutet. Han motiverar sitt motstånd med att en fortsatt jakt kan reta upp EU så till den grad att unionen helt förbjuder jakten en gång för alla.

Och lite fog för hans tankar får man nog ge Holmberg. EU:s tjänstemän har en fallenhet att agera kraftfullt i mindre ärenden med mindre regioner, men gärna se mellan fingrarna i större frågor där de stora staterna bryter mot reglerna. Om EU ser torsdagens beslut att tillåta jakten som en direkt utmaning av unionens direktiv, kan svaret blir hårt.

För landskapsregeringen i allmänhet och den socialdemokratiska jaktministern är detta en balansgång på slak lina. Mellan opinioner och EU-övervakning gäller det att sätta fötterna rätt. Gunell presenterade på presskonferensen också en åtgärdsplan för att kartlägga häckningsområden, skydd för ådor i form av holkar och ökad jakt på fåglarnas naturliga fiender så som mårdhundar och minkar.

Detta kan vara tillräckligt för att blidka ett eventuellt raseri från Bryssel, men då måste man också se till att insatserna faktiskt gör det man hoppas att de ska göra.