Publiken älskar damfotboll – men inte här
Intresset för damfotboll har fullständigt skjutit i höjden i Europa under senare år – med sommarens EM-slutspel som en härlig höjdpunkt.Men hur ser det ut i Norden och lokalt på Åland?Ojämlika förutsättningar och vikande publiksiffror gör att vi riskerar att missa tåget.
Inte många kan ha missat de vilda glädjescenerna som utspelade sig i London i söndags då England äntligen – efter mer än ett halvt sekel av sorger och bedrövelser – fick fira ett internationellt fotbollsguld igen.
The Lionesses – det engelska damlandslaget – hade besegrat Tyskland med 2–1 i den gastkramande tillställningen som avgjordes först efter förlängning. Och detta inför 87 192 åskådare på ett kokande Wembley – alla tiders publikrekord för en EM-match, både damer och herrar inräknade, och 20 miljoner tv-tittare bara i Storbritannien.
”Football’s coming home” ljöd över hela landet, och det går inte att ta miste på betydelsen av guldet.
”Arvet från denna turnering är en samhällsförändring”, sa landslagskaptenen Leah Williamson direkt efter matchen, och det är svårt att inte ta henne på orden.
Hur stora ringar på vattnet framgången och uppmärksamheten kommer att generera för den brittiska flick- och damfotbollen går bara att spekulera i, liksom hur många flickor och pojkar som nu brinner av iver att få snöra på sig ett par fotbollsdojor och börja lira efter att ha sett en fartfylld, tempostark och spännande turnering framför tv-apparaterna runtom i Europa.
Samtidigt var EM-turneringen bara ett steg på vägen. Snöbollen är redan i rullning; damfotbollen är sedan några år på extremt stark frammarsch. Redan 2019 spelade England en träningslandskamp mot just Tyskland på Wembley. Och publiksiffran i söndagens EM-final var årets tredje högsta i den europeiska fotbollen hittills i år: över 91 500 personer bänkade sig på Camp Nou när Barcelonas damlag tog emot såväl Real Madrid som Wolfsburg. Alla de tre mest välbesökta matcherna som spelats i Europa i år har alltså varit damfotbollsmatcher. ”Extraordinärt”, som Erik Niva har konstaterat.
Men hur ser då intresset för damfotboll ut här hemma på Åland?
Inte alls bra – eller inte så dåligt, beroende på vilket perspektiv man har.
Vår lokala stolthet Åland Uniteds korta historia kan betecknas som en närmast osannolik framgångssaga. Klubben som bildades så sent som 2004 steg redan första året till högsta ligan och slutade åren därefter på fjärde plats. År 2009 blev man historiska då man tog hem örikets första finländska mästerskapstitel i fotboll, en bedrift man lyckades upprepa både 2013 och 2020 – då man också tog hem dubbeln genom att vinna Finlands cup. Säsongerna däremellan har man mer eller mindre abonnerat på medaljplatserna i ligan, och dessutom har man radat upp cuptitlar – bland annat de två senaste åren.
Åland United är med andra ord en toppklubb i ordets rätta bemärkelse.
Men märks det i publikstödet?
Nja.
Pandemiåret 2020 hade Åland United ett publiksnitt på 311 personer på sina hemmamatcher. Förra året hade snittet minskat till 232 personer, och på sju hemmamatcher ligger innevarande års genomsnitt på 174 personer.
På ett och ett halvt år har publiksnittet alltså närmast halverats (minskningen är 44 procent). Och detta under en säsong då damfotbollen troligen har fått mer medial och folklig uppmärksamhet än någonsin tidigare i Europa.
Varför, kan man med fog fråga sig.
Också hemmapubliksiffrorna för IFK Mariehamns herrlag har minskat stadigt sedan man tog sig upp i högsta ligan. Första säsongen i Veikkausligan 2005 hade man i snitt 2 598 personer på hemmamatcherna. Förra säsongen låg siffran på 724 personer. Men i år ser vi ett tydligt trendbrott för herrlaget: på sju hemmamatcher har i snitt 1 009 personer bänkat sig på Wiklöf Holding Arena.
Varför ser bara drygt 170 ålänningar Åland United på plats, medan över 1 000 av oss bänkar oss på WHA för att se IFK varje gång? När damlaget dessutom är mera framgångsrikt?
Traditionens makt är naturligtvis stor. Herridrott har alltid värderats högre än damdito – av media, sponsorer, politiker och samhället i stort. Stort intresse och mycket publik genererar sponsorer som vill synas och ekonomiska muskler. Samtidigt är ekonomiska muskler ett måste för att i sin tur skapa den framgång och hajp som krävs för att generera intresse. Moment 22.
En jämförelse mellan ligalagen IFK Mariehamn och Åland United visar föga förvånande att man lever under vitt skilda förutsättningar. IFK hade i runda slängar förra året fyrfaldigt större årsintäkter jämfört med ÅU.
Men problemen är inte specifikt åländska, utan nordiska. Medan damfotbollen går som tåget och drar rekordpublik på kontinenten – där fotbollsförbunden och storklubbarna också satsar stort på damerna – dras man i den forna storligan Damallsvenskan i Sverige med sviktande publiksiffror (se till exempel DN 5.7.2022). Och i Finland ser det än värre ut. Faktum är att ÅU hade ligans näst bästa publiksnitt förra året, efter KuPS, samtidigt som IFK hade ligans näst sämsta publiksnitt förra säsongen.
I ett nationellt perspektiv ser intresset för damfotbollen alltså bra ut här på Åland, hur bakvänt det än kan kännas givet de låga publiksiffrorna.
Men bra är nog ändå fel ord i sammanhanget. Snarare är det så att publikintresset för inhemsk damfotboll är uselt i Finland.
Även i andra avseenden är förutsättningarna nationellt sett genomusla. Både Veikkausligan och Nationella ligan sänds via streamingtjänsten Ruutu, något som ger ligalagen ett ekonomiskt stöd som kompenserar för de många gånger låga publiksiffrorna.
Till herr-lagen vill säga. I sitt årsbokslut redovisar IFK Mariehamn intäkter på 136 620 euro för ”Sändningsrättigheter TV radio mm.” för förra året. Åland United får ingen ersättning alls för sändningsrättigheterna. En vansinnig orättvisa år 2022.
Utvecklingen inom damfotbollen i Europa går väldigt snabbt för tillfället, vilket i grunden är bra, konstaterar Åland Uniteds ordförande Conny Eklund. Desto viktigare att man hänger med i Norden, för att inte missa tåget. ”Vi måste dubbla våra intäkter inom några år för att hänga kvar”, slår Eklund lakoniskt fast för Åland Uniteds del.
Mycket måste naturligtvis ske nationellt för att råda bot på grundläggande orättvisor och förutsättningar. Fram till dess vore det en stor hjälp på vägen om vi blev bättre till mans på att hitta till WHA även då ÅU spelar. Förra året drog IFK in cirka 100 000 euro i publikintäkter; motsvarande siffra för ÅU låg på drygt en tiondedel. Det är inte värdigt Åland.
