Parlamentarisk kupp i Israel
Driven av amoraliska motiv är den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu enligt många i full färd med att störta sitt land i fördärvet.
Israel brukar beskrivas som Mellanösterns enda demokrati. Det stämmer hyfsat, om man kisar – behandlingen av palestinierna på den ockuperade Västbanken sticker annars för svårt i ögonen. Men som rättsstat för sina faktiska medborgare har landet varit tryggt – hittills.
För dess politiska inre har alltid varit en tryckkokare. Förutom de traditionella höger-vänsterspänningarna har landet också varit orienterat i etniciteter: två miljoner araber delar land med sju miljoner judar som i sin tur beskriver sig som antingen sefarder (judar från arabvärlden) eller ashkenazer (judar med europeiskt ursprung). Och det är ändå bara början.
Skruva upp förstoringen och anlägg ett religiöst raster så framträder ett myller av identiteter: sunni- och shiamuslimer, kristna – lutheraner och romersk-ortodoxa men förstås också rysk-ortodoxa och kyrkliga kusiner som maroniter, kaldéer, kopter och syrianer/assyrier – samt druser, cirkassier och nästan en miljon ryska immigranter. Och då har vi inte ens nämnt alla de klanliknande judiska ortodoxa sekterna …
Det är ingen slump att begreppet ”mischmasch” kommer från jiddisch. Troligen finns det ingen annan plats på jorden där medborgarna lever i så vitt skilda kulturer inom samma land. Det är sex mil mellan beachfestarna i Tel Aviv och de hasidiska tillbedjarna vid Västra muren i Jerusalem – sex mil och 2 500 år.
Politiken i Israel har därför alltid fått spänna över bråddjup och har ofta bestått i oblyg kohandel med osannolika koalitioner som resultat. Manövrerna har dock alltid övervakats av ett stabilt rättsväsende, krönt av en lika sträng som oväldig Högsta domstol.
Fram tills nu. Veteranen Benjamin Netanyahu tog över makten i december förra året, uppbackad av tre ortodox-nationalistiska partier, och vips så var spelreglerna ändrade. I skrivande stund genomförs i halsbrytande takt ett reformprogram som enligt DN:s kunnige kommentator Nathan Shachar ”kommer att förändra Israel i grunden”.
Enkelt uttryckt kommer ”reformerna” att ta makten från domstolarna och sätta den i händerna på politikerna. I ett enda hugg kommer det oberoende rättsväsendets beslut – och alla utnämningar av dess domare – att underställas Knesset (parlamentet). Korruptionslagarna ska också mildras kraftigt. Det som planeras är i sin omfattning och betydelse unikt i demokratiernas historia.
Bakgrunden till denna parlamentariska kupp är ytterst att Netanyahu vill undgå den korruptionsutredning som hängt över honom i åratal – klubbas lagändringarna slipper han med största sannolikhet undan. Men obeaktat denna amoraliska bevekelsegrund har han släppt lös förfärliga krafter i den ultranationalistiska högern.
Hundratals hus i fyra palestinska byar på Västbanken har den senaste veckan vandaliserats eller bränts ner av israeliska extremister efter att två bosättare mördades i staden Huwara: den israeliske finansministern Bezalel Smotrich har efteråt sagt att staden borde ”utplånas av armén”.
”Våld mellan bosättare och palestinier är ingenting nytt. Men det sammanfaller med den mest ultranationalistiska, ultra-ortodoxa regeringen i Israels historia, ledd av messianska religiösa fanatiker vars mål är att annektera hela Västbanken och som nu kontrollerar nyckelpositioner inom polis-, finans- och militärmyndigheterna”, skriver den vanligtvis Israelvänliga kommentatorn Thomas L Friedman i New York Times.
Israel är byggt av överlevare och har mot alla odds hittills klarat av alla attacker och utmaningar från en ofta orättfärdigt antagonistisk omvärld. Det är en bitter ironi att det största hotet mot landet på decennier nu kommer inifrån.
