DELA
Maria Ohisalo, Jessy Eckerman, Anton Nilsson eller någon av de övriga 229 finländska EU-parlamentskandidaterna. Det är valet som ålänningar ska göra om mindre än en månad. Men det viktigaste är att få fler att rösta, inte hitta på konflikter mellan de lokala partiernas kandidater.

Påhittade konflikter leder inte till ökat valdeltagande

Det finns 10 000 åländska soffliggarröster att hämta i EU-valet.Det är bättre för kandidaterna att koncentrera sig på dem än att bråka sinsemellan.

Inför EU-valet har det muttrats en del om partiernas val av kandidater. Anton Nilsson och Wille Valve (MSÅ) har kritiserat Socialdemokraterna och Hållbart initiativ för att inte sälla sig till de övriga åländska partierna (minus Obunden samling) på Nilssons SFP-lista.

När Anton Nilsson presenterade sin valkampanj fick HI:s stöd till Maria Ohisalo kritik: ”Det är för mig främmande att stöda en kandidat som röstade mot en egen åländsk parlamentsplats bara för ett par månader sedan.”

Moderaternas ordförande Wille Valve misstänkliggjorde sedan på insändarplats Socialdemokraternas överenskommelse med SDP om att Åland får en medarbetarplats också i SDP-staben. Överenskommelser har gjorts tidigare, menade Valve, utan att de har hedrats. Enligt honom riskerade dessutom S och HI att ”splittra” de åländska rösterna.

Det finns säkert flera förklaringar till kritiken. SFP går uselt i opinionsmätningarna. Enligt den senaste finns en risk att partiet förlorar sin EU-parlamentsplats vilket gör de åländska rösterna ännu viktigare. Lokalpolitiskt vill Moderaterna säkert också visa upp en enhetlig borgerlig lista som kontrast till nuvarande landskapsregering där MSÅ valdes bort till förmån för S.

Men att S och HI riskerar att splittra de åländska rösterna genom att inte ansluta till SFP:s lista är ett argument som håller tunt. I förra EU-valet fick Anton Nilsson 7 600 röster. Camilla Gunell, som då ställde upp på SDP:s lista, fick 1 200. Det kan jämföras med 2 174 åländska röster som inte gick till någon av de ”åländska” kandidaterna. SFP fick ändå 81 procent av det totala antalet på Åland. Så risken att splittra det åländska fältet borde rimligtvis vara så liten att den faktiskt bör klassas som irrelevant.

Också argumentet att Ohisalos Gröna inte stödde en åländsk EU-parlamentsplats haltar. För den åländska EU-platsen har aldrig på riktigt varit aktuell. Hade de Gröna haft en vågmästarroll i riksdagen och röstat nej hade kritiken varit relevant, men alla utom SFP har motsatt sig att ge Åland en egen stol i Europaparlamentet.

Den stora utmaningen i EU-valet är inte att Nilsson har utmanare. Det är soffliggarna. Senast röstade 50,8 procent – 11 067 eller av 21 426. Det finns alltså 10 000 väljare som inte bemödade sig att gå till vallokalen förra gången. Det är fler röster än vad Anton Nilsson fick totalt 2019.

Där finns den stora vinsten att göra för de som vill skicka tydliga signaler om att Åland tar EU på allvar.

Det finns heller inga garantier för att de som nu röstar på Jessy Eckerman eller Maria Ohisalo skulle välja Nilsson om HI och S hade agerat annorlunda. Båda partierna har dessutom väljare med en stark ideologi. Att de per automatik skulle rösta på en högerkandidat är inte troligt. Mer sannolikt skulle rösterna flytta österut.

Ju fler åländska kandidater, desto större borde engagemanget rimligtvis bli. Alla vinner på att intresset för EU-valet ökar. Det finns också ett egenvärde i att ge väljarna faktiska valmöjligheter, vilket ju är en av grundpelarna i vår demokrati.

Dessutom har Åland en stark chans att fördubbla sitt inflytande i EU i och med att SDP lovar samma ”deal” som SFP: en specialmedarbetarplats. Och innan något annat anges är det rimligt att utgå ifrån att SDP hedrar sin överenskommelse med sina åländska partivänner.

Också Ohisalo lovar praktikplatser till åländska ungdomar vilket lär öppna dörrar för ålänningar att lära sig det europeiska maskineriet.

Och om alla löften infrias kan det leda till EU-jackpot för Åland. Dubbelt så många medarbetarplatser och möjlighet för ålänningar att göra praktik i Bryssel.

Vill man vända på argumentationen kan man istället fråga sig varför inte flera åländska partier vänder sig till sina systerpartier i riket och förhandlar fram liknande överenskommelser.

Demokratiförespråkare borde hylla valfriheten. Och de åländska partierna borde låta sig inspireras av presidentvalet där skillnaderna mellan kandidaterna framgick utan att den grundläggande respekten för motståndarna försvann.

Det viktigaste är att öka valdeltagandet, inte att leta fel och gräva skyttegravar.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp