Ny typ av samarbete i EU
EU-parlamentet är i dag mer politiskt splittrat än tidigare. Motsägelsefullt nog kan det betyda en mer konkret politik än tidigare, eftersom det krävs en ny typ av koalitioner för att få resultat och då behöver alla få något för att vara nöjda.
Just nu pågår unika förhandlingar mellan fyra stora partigrupperingar i det nytillträdda EU-parlamentet. Det är den socialdemokratiska gruppen (S&D), den borgerliga eller kristdemokratiska gruppen (EPP), den gröna gruppen och den liberala gruppen Förnya Europa som förhandlar. Den liberala gruppen, dit Svenska folkpartiet med Nils Torvalds och hans åländska ersättare Anton Nilsson hör tillsammans med Centern, bytte namn från Alde till Förnya Europa (Renew Europe) tidigare i juni.
Att de politiska grupperna i EU-parlamentet för den här typen av förhandlingar är nytt, för att inte säga unikt. Vad slutresultatet blir är ännu mycket oklart, liksom hur hållbar en eventuell överenskommelse blir, men idén är bra.
Orsaken är den nya verkligheten efter EU-valet i maj. Tidigare hade den kristdemokratiska gruppen EPP, där svenska moderater och finländska samlingspartister sitter, och den socialistiska eller socialdemokratiska gruppen S&D, enkel majoritet, vilket betydde att de tillsammans kunde göra upp om till exempel fördelning av topposter. Efter valet i maj minskade båda grupperna i storlek. Den gröna och liberala gruppen har växt. Det här kräver bredare koalitioner för att pro-EU-partigrupperna ska få igenom sin politik. En bidragande orsak till det nya arbetssättet är också att man i större utsträckning vill påverka valet av ordförande för EU-kommissionen och kommissonärerna.
EU-kommissionen är (förenklat) det närmaste en regering som unionen har. Kommissionen utarbetar lagförslag och ser till att genomföra de lagar som antagits. Utöver det har kommissionen också en rad andra uppgifter. Det är EU-ländernas stats- och regeringscheferna som väljer ordförande för kommissionen. EU-parlamentet ska sedan godkänna – eller rata – kandidaten. På samma vis krävs parlamentets godkännande av förslaget till ny kommission.
Eftersom de fyra partigrupperna som nu förhandlar har en överväldigande majoritet – de sitter på över 500 av parlamentets 751 mandat – har de stort inflytande. Om de kommer överens om vad som är viktigt för dem i valet av ny kommissionsordförande (och konkreta politiska frågor), så har det verklig betydelse. Stats- och regeringscheferna kan inte förbise kraven eftersom de i så fall inte får sitt förslag godkänt.
Förhandlingarna som nu pågår sker i fem grupper. Det handlar om ekonomi, innovationer och digitalisering, miljö och klimat, EU:s utrikespolitik samt rättstatsfrågor och mänskliga rättigheter. Från varje partigrupp finns två förhandlare. Finlands EU-parlamentariker är välrepresenterade i förhandlingarna. Nils Torvalds sitter med i ekonomigruppen. Andra finländare som förhandlar, enligt Svenska Yle, är socialdemokraten Miapetra Kumpula-Natri och Grönas Heidi Hautala.
Stor del av arbetet – på alla nivåer – i Bryssel är långt fjärmat från vanliga europeiska medborgares vardag. De politiska kamperna i EU:s olika institutioner har ofta liten relevans för vanligt folk, även om de kanske politiskt kan ha sina poänger. Att ett en del av de politiska grupperna då i början av mandatperioden pratar ihop sig om vad de vill åstadkomma under den kommande femårsperioden är välkommet. Det är sannolikt ett steg mot mer konkret och påtaglig politik. Det är bra för EU och demokratin generellt. Med tanke på att parlamentet i dag är mer splittrat, med fler EU-kritiska och direkt extrema grupper, är det också välkommet att pro-EU-grupper får till ett bättre samarbete.
Det som är öppet i det här läget är vad slutresultatet blir och hur hållbart det blir i längden.
Diskussionerna handlar, enligt vad Nya Åland erfar, om konkreta frågor. Till exempel i den ekonomiska gruppen behandlas frågor om minimilön, skattepolitik och konkurrens … alltså frågor där det finns vitt skilda politiska ideologier mellan socialdemokrater, gröna, liberaler och moderater. Följande fråga är, om man hittar samsyn, hur stränga är skrivningarna i det gemensamma ”regeringsprogrammet”? Kommer partigrupperna hålla överenskommelsen?
Ett sannolikt scenario är att grupperna hittar en ungefärlig gemensam färdriktning, till exempel i ekonomiska och klimatfrågor, och att grupperna med sina förhandlingar kan få en kommssionsordförande och senare en kommission som är med på att utveckla EU i den riktningen, men att det blir både utspel, avhopp under mandatperiodens gång.
Ännu är mycket öppet och på helgens toppmöte för stats- och regeringschefer ska topposterna, bland annat posten som ordförande för kommissionen, diskuteras. Resultatet lär ändå ännu dröja.
