Om nätet som ska skydda och folk som utnyttjar det
Samhällsmoral – finns den?
Samhällets skyddsnät är kanske det finaste vi har. Det som gör att vi ska våga satsa för att nå framgång, att skapa ett bra liv och bli goda samhällsmedborgare. Men om satsningen inte lyckas ska samhället stå där och ta emot oss i fallet. Det handlar om vård, om rättvisa och om omsorg.
Tyvärr är samhällets skyddsnät det mest missbrukade vi har.
Samhällsmoralen, som i sin kärna går ut på att vi ska just skapa framgång för oss själva men också bidra till samhällets bästa genom våra insatser, är på fallande. I dag försöker allt för många i stället dra så stor nytta av det gemensamma som möjligt, snarare än att bidra till att stärka detsamma.
Vi ser i vårt närområde hur riskkapitalister gör sitt yttersta för att föra skattepengar till skatteparadis för att undvika att betala skatt till just den offentliga sektor som de fått pengarna från från början. På en mer jordnära nivå finns det allt för många föräldrar som lägger ansvaret på barnens uppfostran på skolan, dagis, politiker eller vem som helst annan än sig själv. Idrottare dopar sig och skyller sedan på massörer, tandkräm eller onda män.
När slutade vi att ta ansvar för våra egna handlingar? Och än mer: när slutade vi se vår egen roll i helheten, den som bär samhället?
I dagarna har vi kunnat läsa om Tennessee-advokaten Chris Sevier som köpte en dator. Enligt hans egen utsago skrev han in fel adress i sin webbläsare och hamnade på en porrsida i stället för på facebook. Det ledde till porrmissbruk, skilsmässa och att Sevier fick sparken från sitt jobb. En vuxen utbildad man som Sevier torde i det läget kunnat se det hela som sitt eget fel, något han borde gjort något åt själv. Men inte.
I stället stämmer han nu Apple, för det är ju deras fel att Sevier började porrsurfa eftersom Apple inte hade installerat ett filter mot porr i hans dator. Inte hade försäljaren heller talat om vad som skulle hända om Sevier bärjade porrsurfa med sin nya dator.
Ja, det är lätt att avfärda historien som ytterligare en av de där historierna som är så förekommande i USA, där vem som helst och vad som helst går att stämma. Men man kan också välja att se det som ett tecken i tiden. Det är lättare att skylla ifrån sig på andra än att se sin egen skuld.
Mycket i vårt samhälle är byggt på principen ”frihet under ansvar”. Vi har rätt att leva våra liv i frihet så länge vi inte inkräktar på någon annans frihet. Det är en bra princip, det är en princip de flesta skriver under på.
Men när vi lägger ansvar för våra egna handlingar, eller ickehandlingar, på andra – vara sig det är fysiska personer, offentlig sektor eller företag – då inkräktar vi på andras frihet. Det leder till mer reglering, fler lagar och ett ofriare liv för alla.
Och det är här problemet ligger: i släpphäntheten hos allt fler som hellre ser att de själva slipper undan ansvaret och lägger det på andra. Problemet med problemet är att detta inte är något politiker ska eller kan lösa, utan vi måste se på oss själva och ställa frågan om jag tar ansvar för mitt liv. Chris Sevier gör det definitivt inte.
Gör du ditt yttersta ska du veta att samhället står där och tar emot dig när du faller. Men om du självmant, av lathet, ointresse eller bara för att nätet finns där själv slänger dig ut för stupet kan du inte skylla dina skador på andra
Frihet under ansvar fungerar åt båda håll.
