Nej tack. Inte mera krismedvetenhet nu.
Enligt en ofta återberättad historia började Astrid Lindgren och hennes syster varje telefonsamtal med att skandera; ”Döden, döden, döden”, för att ha det obehagliga och ständigt närvarande hotet ur vägen.
Kanske skulle landskapsregeringen tillämpa samma taktik med den ekonomiska krisen.
Varje samtal, varje debatt, varje plenum kunde inledas med ett mångstämmigt kanon på ”Krisen, krisen, krisen, krisen…”, så att man kanske sedan kunde ägna sig åt att komma ur den.
I lagtingets sista och tämligen oinspirerade plenum hävdade liberalen Mats Perämaa att landskapsregeringen tycks sakna krismedvetenhet, och att det minsann inte kommer att bli en budget i balans. Det sistnämnda har han ju rätt i. Trots att varenda regering de senaste 15 åren haft inbesparingar i offentlig sektor i sitt program så fortsätter kostnaderna att öka, om än i något makligare takt än förut. Några snabba lösningar finns inte, och det kommer alltid, alltid oförutsedda problem.
Precis som varje bygge alltid blir dyrare än den ursprungliga kalkylen, och varje stor sammanslagning av verksamheter tar minst två år längre än man trodde att sätta sig.
Men, ”saknar krismedvetenhet”? Har regeringen och oppositionen ens pratat om annat än krisen och eländet och underskottet och hoten och riskerna? När var det senast som någon konstaterade att landskapet inte har några skulder, att både hälso- och sjukvård och skola är bland de bästa i världen, att våra äldre har det bra och att vårt samhälle nästan lyckas finansiera dessa fantastiska prestationer med egna skattemedel.
Det är ju något helt enastående som görs på Åland, varje dag, året om. Borde inte politikens fokus ligga på möjligheter och utveckling hellre än att måla den svartaste möjliga bilden om och om igen för att inte i misstag bli anklagad för att vara naiv och blåögd.
Inom hälso- och sjukvården till exempel – där finns så mycket att utveckla, så många spännande saker som kan göras, som mycket kunskap som kan tas tillvara för att både använda pengarna bättre och arbetsmiljön bättre.
En konstant pessimism för det tråkiga med sig att
a. alla som är optimister känner sig dumma
b. alla andra blir deprimerade och håglösa
Därför är det nu inte längre tid att bara prata om spara och strama och skära ner, utan om att blicka framåt, både inom offentlig sektor och inom näringslivspolitiken. Vad är det som är roligt? Vad blickar framåt? Vilka är visionerna för Åland i framtiden, de som idag känns alldeles för stora, för galna och som riktigt många kunde rasa över för att det är ett förfärligt slöseri med skattemedel?
Ska vi kanske storsatsa på äldreomsorg i offentlig regi, och bli en plats dit pensionärer flyttar för att bli väl omhändertagna? Det funkar ju för Florida.
Eller ska vi plantera in något snabbförökande djur som alla jägare vill komma och skjuta? Eller, varför inte, göra Åland till ett testlaboratorium för gröna el, och förbjuda användningen av fossila bränslen.
Sluta gnälla. Kom med något nytt. En dröm. Vad som helst.
