DELA

Munkavle ingen bra metod

En tjänsteman kan ha en avvikande åsikt. Men när ett beslut väl är fattat så skall det verkställas.
Att beslutet inte får kritiseras i efterhand är inte detsamma som munkavle, sägs det.
Första meningen här ovan är den yttrandefrihet som gäller för tjänstemän inom landskapsregeringen, formulerad av kulturminister Britt Lundberg (C).
Frågar man en tjänsteman, i det här fallet landskapets utbildningschef Rainer Juslin, så ingår det i yttrandefriheten att inte uttala sig kritiskt om sin uppdragsgivare, det vill säga landskapsregeringen och lagtinget. En litet begränsad frihet, alltså.

Man kan med andra ord inte räkna med ett ärligt svar när man ställer en fråga till en tjänsteman. Om tjänstemannen ifråga ogillar ett beslut så får det inte sägas högt. Man får redogöra för konsekvenser av beslutet, men inte ta ställning till om konsekvenserna är bra eller dåliga. Eller får man som tjänsteman möjligen säga att ett beslut är bra?
Till vissa delar är reglerna helt rimliga. Det är politikerna som fattar besluten och tjänstemännen som verkställer dem, oberoende av vad de själva tycker. Det är så det måste vara.
Men så tycker vi vanliga dödliga att tjänstemannen skall ha ett ansvar, en plikt att agera om något blir fel. För det är ju oftast tjänstemannen som sitter på sakkunskapen.
Och visst, en tjänsteman kan anmäla avvikande åsikt. Om politikerna fattar ett beslut som enligt tjänstemannen strider mot lagen så kan tjänstemannen notera det i protokollet. När sedan domen faller – ifall det går så långt – så är tjänstemannen fri från ansvar för beslutet.
Men tjänstemannen kan före det ha befriats från såväl politikernas förtroende som sin tjänst. Det här är känsliga frågor.

Den senaste omgången av ”munkavle”-debatt kom i november, när projektledaren för Skarven-bygget Göran Holmberg avsattes och låstes ut från sitt rum. Han hade kallat till presskonferens om färjbygget, en presskonferens som avbröts. En presskonferens som ordnades för att medierna ville fråga Holmberg om den kritik som hade förts fram mot färjbygget sedan färjan kom till Åland.
Förvaltningschef Arne Selander ansåg att det var olämpligt att kalla till presskonferens och ”basunera ut sin åsikt”. Däremot är det ok att en tjänstemän för fram sina åsikter på en gemensam presskonferens.
Men kan han garantera att politiker/chefer ställer upp på gemensam presskonferens om en tjänsteman vill svara och försvara sig och vet med sig att svaren är kritiska?
Vi har från några år tillbaka exempel på presskonferenser där en tjänsteman har kritiserats grovt utan att själv få vara närvarande. Inte var det då någon som stoppade presskonferensen.

I samma tidning (Nya Åland 9.12) där förvaltningschefen Selander försäkrar att tjänstemännen inte är försedda med munkavle går stadens miljöchef ut och säger att nu skall staden lämna Mise. Detta utan att ha vare sig stadsdirektörens eller fullmäktiges stöd för åsikten.
Stadsdirektör Bjarne Pettersson tog på stadens julfest upp detta som ett exempel på att stadens tjänstemän är fria att säga vad de tycker (se onsdagens Nya Åland 23.12). Varför fungerar det i Mariehamn, men inte inom landskapet? Är stadspolitikerna mindre känsliga för kritik?

När det skär sig mellan överordnad och underordnad så handlar det kanske inte enbart om en sakfråga. Dåligt fungerande personkemi kan bidra till att ett ärende får onödiga proportioner i en utomståendes ögon.
I Skarven-affären säger Selander att det Holmberg för fram inte är korrekt. Och då anser man på chefsnivå att det effektivaste är att tysta honom. Men hur?. Om någon anser sig felaktigt behandlad så skall det mycket till för att den personen skall tiga. Munkavle fungerar illa.
Om alla tillåts säga vad de har på hjärtat, även om en och annan uppgift behöver rättas till – kanske på bägge sidorna – så avdramatiseras processen. Det blir enklare.
Allt under förutsättning att såväl politiker som tjänstemän håller sig inom anständiga gränser i sitt tilltal. Sakligt formulerad kritik är inte farlig.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax