SÖK
MENY
Min räddning fanns på Medis
Sommarens gästledare i Nya Åland har temat ”Mitt Åland” och texterna skrivs av människor som har flyttat till Åland. De har ombetts skriva texter om hur de uppfattar Åland från en utomståendes perspektiv. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
I sommar är det 23 år sedan jag flyttade till Åland. Det vill säga, snäppet över halva mitt liv och den stora majoriteten av mitt liv som vuxen. Början var nog som för många andra inflyttade: det var kärleken som förde hit mitt 22-åriga jag. Ett helt liv på Åland hade jag inte föreställt mig när jag nyförlovad åkte med flyttlasset på färjan från sjöfartsstaden Hull i England, men bestämt var att på Åland skulle min förstfödda göra sitt inträde i världen på ett BB som knappt de med den bästa privata sjukvården kunde drömma om i England.
Bestämt var också att jag skulle försöka lära mig svenska.
Och hur skulle det där med att lära mig svenska gå till? Jag och främmande språk var tyvärr ingen strålande framgångssaga fram till dess. Valfri tyska i grundskolan avslutades efter bara ett år när lärarinnan rekommenderade att jag istället skulle lägga mitt krut på den obligatoriska franskan där jag i en klass på 30 elever tävlade om att vara den näst sämsta.
Som tur var fanns min räddning på Medis. Då var det bara en kursstart om året och jag hade anlänt precis i tid att gå den intensiva nybörjarkursen, sex timmar om dagen och fem dagar i veckan. Och ännu mer tur blev det i vilken lärare jag fick. Mats Backman var som skapad för uppdraget: djupt kunnig med ett pedagogiskt tillvägagångssätt, tålamod och gränslös entusiasm. Jag minns att han betonade uttalet på ett sätt som jag inte upplevt i tidigare språkundervisning och att vi tränade upprepade gånger på att höra, identifiera och säga de svenska vokalerna, långa och korta.
På min sida fanns det nu också något som inte funnits under grundskoletiden med franskan och tyskan: en brinnande motivation att lära mig och den självdisciplin som behövdes för att nöta på med inlärningsarbetet under en längre period. En annan fördel med nybörjarkursen i svenska för inflyttade (SFI) på Medis jämfört med min grundskolas språkundervisning var att den gick nästan uteslutande på språket jag skulle lära mig. Till en början tvivlar en del elever på att det kan fungera, men resultaten talar för sig själva.
På den tiden var det endast två heltidskurser och de pågick samtidigt med ett knappt 20-tal elever totalt under läsåret. Flera världsdelar representerades i Mats lilla klass: tre thailändare, en vitryska, en kubanska, en algerier och en italienare. Men det fanns inte en enda av de nationaliteter som haft störst representation under senare år: rumäner, letter och ukrainare. Inflyttningen från icke-nordiska länder till Åland har ökat och SFI-behovet i takt med det. Nu finns det hela 4 olika kursstarter, cirka 12 kurser och drygt 100 elever under ett läsår.
Verksamheten utanför klassrummet för att främja integrationen var inte heller lika utvecklad då. Man fick, till exempel, ingen språkpraktik så som ingår i SFI-kurserna idag där elever får tillämpa sina nya språkfärdigheter på en åländsk arbetsplats under kursens gång. Något som inte har ändrats på 23 år är att den som går Medis SFI-kurser och anstränger sig – för det är ingen lätt sak att lära sig ett nytt språk från noll som vuxen – får en bra grund i svenska samt en introduktion till det åländska samhället, vilket underlättar när man ska försöka hitta sin plats här.
Nå, hur väl lyckades jag ta mig fram på Åland efter kursavslutningen?
Under de första åren var jag bland annat tidningsutdelare, hemmapappa, studerande på deltid, gårdskarl och vikarierande lärare. Utöver familjelivet hittade jag till judoklubben och boxning på fritiden. Senare blev jag mot förväntan socialdemokraternas partisekreterare, översättare, copywriter och så småningom översättningskoordinator. Jag var också med och grundade en basketförening före Öspelen på Åland 2009 tillsammans med andra inflyttade och jag är fortsättningsvis aktiv där. Efter 12 år på ön fattade jag beslutet att utbilda mig till ämneslärare i engelska vid Åbo Akademi och detta innebar ett antal års pendlande mellan Åland och fastlandet.
Kulturchock, ett fenomen som brukar tas upp i SFI-undervisningen, kan man ännu uppleva efter 20 år. Det får man som behörig ämneslärare i engelska, och modersmålstalare av språket, när man inte är lika eftertraktad i den åländska skolvärlden som man hade väntat.
Var befinner jag mig istället då? Underligt nog, tillbaka på Medis. Lyckligtvis var jag ihågkommen när jag erbjöd mig att undervisa någon kvällskurs i engelska där och jag blev snabbt omfamnad på nytt i en oväntad roll: jag undervisar nämligen samma intensiva grundkurs i svenska som jag själv gick för 23 år sedan. Och det är utan tvekan det mest givande arbetet jag någonsin haft.
Tacksamheten som jag själv känner för den grunden jag fick på Medis har jag också märkt hos mina elever. Och jag hoppas att de så småningom hittar sin plats på Åland precis som jag gjorde. Jag brukar säga att i ett litet samhälle som Åland kan individen som anstränger sig påverka mycket och göra skillnad.
Här, precis som på andra håll, får man inte alltid det man vill ha. Ibland får man dock det man behöver istället.
Ålder: 45
Familj: Fru Charlotte, dotter Vera (10 månader) samt vuxna barn Ylva (22) och Lara (18)
Bostadsort: Mariehamn
Flyttade till Åland: 2002
Födelseort: London
Yrke: Lärare
Smultronställe (favoritställe på Åland): Nabben/Bio Savoy
Andrew Cooper-Stormbom
