Män, ta kontrollen
Med hösten återvänder inte bara mörkret och kylan utan även de vardagsrutiner som vi saknat under sommaren.
Efter en turbulent coronavår känns dessa rutiner ännu mer välkomna. Fast kanske inte för alla. Forskning visar att de som drar det tyngsta lasset i hemmet, alltjämt, är kvinnorna.
Den 24 oktober 1975 gick 90 procent av de isländska kvinnorna ut i strejk. Det vägrade laga mat, städa och se efter barn för en dag. Ett tilltag som försatte det isländska samhället i vad som närmast kan beskrivas som ett chocktillstånd. Män över hela landet fick hastigt stiga in och ta med sina barn till jobbet och till överfulla restauranger. De ofrivilliga obetalda arbetstagarna hade satt ner foten.
Även om de nordiska länderna med sina välutvecklade välfärdssystem toppar listor när det gäller jämställdhet så finns det fortfarande skillnader som inte går att blunda för.
Enligt en undersökning gjord av OECD (Organisation for Economic co-operation and Development) så ägnar finländska kvinnor i genomsnitt 78,3 minuter mer per dag än män på det obetalda arbetet i hemmet. Det kan låta som lite men det är minuter som blir till timmar som blir till närmare 20 dygn extra obetalt arbete under ett år.
Notera då att de här siffrorna enbart gäller det arbete som vi tydligt kan se, så som tvättande, städande och matlagande. Ännu tydligare blir skillnaderna när vi ser till det osynliga arbetet – det känslomässiga.
Sociologen Pamela Fishman definierar det känslomässiga ansvaret som ”The work women do” i sin forskning om interaktion från 1978. Ansvaret att driva samtal och relationer framåt, att lyssna, ge bekräftelse, stötta, komma ihåg födelsedagar och årsdagar, planera resor och mellanmål. Det för många självklara arbetet att se till alla runt omkring har det bra helt enkelt. Trots det hyllade lattepappa-fenomenet, med närvarande och omsorgsorienterade farsor, förblir de känslomässiga projektledarna kvinnorna.
Och även om jämställdhetsarbetet utvecklats under de 40 år som gått sedan Fishman publicerades så visar både forskning och vittnesmål från kvinnor att kampen är långt ifrån över.
I sin bok ”Lycka till med resten av livet” skriver den svenska programledaren och sportreportern Isabel Boltenstern om sina erfarenheter som utbränd ung kvinna. Det var inte enbart en tuff arbetssituation som kom att påverka hennes mående utan även det ansvar som många ansåg låg på henne som kvinna – nämligen det obetalda arbetet i hemmet. Även författarinnan Gemma Hartley diskuterar ämnet känslomässigt arbete i sin omtalade bok ”Så jävla trött” där kvinnor fått dela med sin av sina historier kring det obetalda projektledandet.
Även om klyftorna mellan män och kvinnors fysiska arbete i hemmet krymper så kvarstår klyftorna när det gäller det emotionella. Detta syns framför allt i sjukskrivningarna. Jenni Blomgren, forskningschef på Folkpensionsanstalten FPA, sade i en intervju som publicerades i Yle den 29 oktober 2019 att det delvis är arbetet utanför arbetsplatsen som ligger bakom de högre siffrorna hos kvinnor. Kvinnor belastas alltså mera än män av hushållsarbete. Varför? För att de förväntas göra det.
Argumentationen kring eventuella biologiska skillnader som skulle göra kvinnor av naturen är mer benägna att ta hand om andra, planera eller diska håller inte. Inte heller att det skulle finnas någon inbyggt ”kontrollbehov”. Få kvinnor skulle tacka ja till extra obetalt arbete om de visste att samma uppgifter skulle bli gjorda av någon annan. De arbeten i hemmet som kvinnor utför behöver göras oavsett.
Jämställdhet gynnar hela samhället. När diskriminerande strukturer undanröjs ökar kvinnors kapacitet och ekonomiska möjligheter. En studie av Världsbanken visar att kvinnor som kan lägga mer tid och energi på betalt arbete kommer att återinvestera sina inkomster i kommande generationer i högre grad än män. Det främjar en hållbar utveckling. Men för att det ska ske behöver kvinnor inte enbart släppa på kontrollbehovet – män behöver framför allt öka sitt.
