Lokalpolitiken är sämst i klassen
Den samhälleliga tilliten är hög och förtroendet för institutionerna likaså enligt Åsubs tillitsstudie. Men det finns ett stort orosmoln: åländska beslutsfattare på olika nivåer får lägst betyg av alla.
När det kommer till den mellanmänskliga tilliten i samhället klarar sig Åland i paritet med övriga Norden: det vill säga världsbäst. Det framgår av Ålands statistk- och utredningsbyrås (Åsub) tillitsstudie. Ofta, också i Åsubs egen sammanfattning, beskrivs tilliten mellan medborgare som en grundbult för ett välfungerande samhälle. Om människor litar på varandra behövs betydligt färre formella strukturer vilket sparar kraft, tid och faktiskt också pengar.
Ett lite udda, men ändå illustrativt, exempel är andrahandsmarknaden Ålands köp och sälj på Facebook där transaktioner genomförs utan att det finns någon mellanhand som garanterar själva systemet. Ofta fungerar det bra ändå. Samma princip kan appliceras på många olika delar av samhällsbygget.
För att tilliten inte ska urholkas får det inte finnas för stora skillnader mellan olika grupper i samhället. Och i Åsubs studie finns tyvärr oroande tendenser. En rad olika faktorer spelar roll för hur mycket en människa litar på andra: utbildning, kön, ålder och härkomst är några.
Det som sticker ut är att yngre människor tycks tappa förtroende för sina medmänniskor. I ålderskategorin 16–29 år har andelen som känner hög tillit till sina medmänniskor minskat från nästan 70 procent till 40 procent. Det är en trend som också syns i Sverige och Finland. Åsub gör i sammanställningen av statistiken kopplingar till andra mätningar, bland annat Hälsa i skolan, och ser mönster vad gäller det allmänna psykiska måendet hos yngre och den bristande tilliten. Korrelation mellan studierna finns, menar Åsub. Resonemanget huruvida de påverkar varandra, och om det psykiska måendet påverkar tappet i tillit eller om det är tvärtom lämnar Åsub därhän.
Vad gäller förtroende för institutioner, också en nödvändig aspekt av ett välfungerande demokratiskt samhälle, så går det framåt.
Finlands regering får gott betyg jämfört med 2018. Ungefär sju av tio ålänningar har ganska eller mycket högt förtroende för regeringen Marin. Andra på topplistan är sjukvården och försvarsmakten (80 procent vardera), gränsbevakningen och polisen. Med undantag av polisen har samtliga toppkandidater gått framåt (polisen backar dock inte).
De senaste årens kriser har säkerligen påverkat siffrorna. Pandemin, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och följderna av det har hanterats bra av såväl EU som riksregeringen. Också de som har varit i fokus i och med kriserna har fått uppsving, också EU och Nato går rejält framåt i förtroendemätningarna.
Tittar man på förtroendet för lokala beslutsfattare så är siffrorna däremot inte alls smickrande. Sju av tio ålänningar saknar förtroende för åländska politiker. Allra sämst betyg får de politiska partierna. Lagtinget, landskapsregeringen, kommunala beslutsfattare och partierna är i botten, tillsammans med internationella storföretag, miljöorganisationer och religiösa samfund.
Staplarna rör sig förvisso åt rätt håll jämfört med 2018, men förtroendesiffrorna för de lokala politikerna är sammanfattningsvis sämst bland de 24 institutioner som Åsub har ställt frågor om.
Man kan knappast se siffrorna som ett misstroende mot själva systemet. Många andra – ofta illa omtalade – institutioner som EU och riksregeringen noterar rejäla uppsving. 2018 var båda ungefär på samma nivå som åländska politiker. I dag är skillnaden milsvid. En annan intressant aspekt är att den offentliga bilden av ovan nämnda instituioner – det vill säga den negativa – inte heller tycks stämma överens med den allmänna uppfattningen. Trots det höga åländska tonläget mot riksregeringen och ministerierna de senaste åren har ålänningarna betydligt högre förtroende för dem än de lokala motsvarigheterna.
Det är förstås svårt att säga vad det beror på. En förklaring skulle kunna vara att ålänningar har bättre koll på lagtinget och sitt lokala kommunfullmäktige än på statsråden och EU-kommissionärerna. En annan förklaring kan vara den polarisering som har präglat den åländska politiken de senaste mandatperioderna, där det tycks vara viktigare med egna beslut än bra beslut. Eller så är det helt enkelt så att ålänningarna inte litar på att lokalpolitikerna levererar vad de lovar.
Oavsett orsak så borde varningsklockorna ringa hos alla med politiska ambitioner. Att vara sämst i klassen duger inte.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
