SÖK
MENY
Lärdomar av Facebook-gräl
Åländska politiker, ni har en del att lära av bråket i Stadshuset mellan Pernilla Söderlund (Lib) och Roger Jansson (MSÅ).
Bataljen mellan Pernilla Söderlund och Roger Jansson fortsätter, både på de sociala medierna och, får man förmoda, i Mariehamns stads äldreomsorgsnämnd. Efter radions avslöjande om bråket på tisdagsmorgonen följde Nyan upp med intervjuer med de bägge, där följande framkom:
1. Söderlund säger att Jansson låg bakom mötet med HR-chefen där hon näpstes för kritik mot äldreomsorgsnämndens tjänstemän; detta därför att hon uttryckt obekväma åsikter om Hälsans Hus-beslutet.
2. Jansson säger att nej, det var tjänstemännen själva som klagat hos HR-chefen; själv var han inte ens ”part i målet” utan deltog i mötet bara i sin roll som ordförande för nämnden.
Fastän Jansson till den delen verkade understödjas av HR-chefen själv framhärdade Söderlund i sina påståenden dagen efter [läs: igår]. På Facebook skrev hon då att hennes mötesanteckningar visar att Jansson två gånger under mötet sagt att det var HAN som tagit initiativet till den näpsande sammankomsten. Och i det ursprungliga Facebook-grälet skrev ju Jansson faktiskt att …
… och så vidare.
Kommen så långt i läsningen kan man förstå om den genomsnittlige ålänningen tycker att detta borde vara för futtiga saker att ägna ytterligare spaltutrymme på. Men i all sin förvrängning erbjuder faktiskt bilden i dockstadshusets tittskåp två intressanta lärdomar både för den som intresserar sig för praktisk politik och för experimentell psykologi.
Lärdom nummer ett: Låt bli att bråka på Facebook, kära politiker – vare sig ni är folkvalda till lagtinget eller fullmäktige (Söderlund är bägge, Jansson är en veteran i alla församlingar). Detta av flera anledningar.
För det första riskerar ni att göra er till åtlöje. För det spelar ingen roll hur rätt ni anser er ha i den enskilda sakfrågan: Facebook är ett banaliserande medium och även den klockrenaste retoriska seger framstår för omgivningen som mera ett tjafs om den inhöstas på ett forum där granntråden diskuterar bortsprungna katter. Även en felfritt framsjungen operaaria trivialiseras när den framförs på en dansbandsfestival; era debatter blir, hur oklanderligt ni än beter er, reducerade till The Muppet Show på ”fejjan”.
Tänk sedan, för det andra, på att ni föregår med ett dåligt exempel. Ert värsta gissel och hot mot hela er gärning – politikerföraktet – frodas på just den plattform där ni själva blamerar er. Ska ni verkligen uppträda som gästartister på er egen schavott? Varför ska era väljare bete sig med större värdighet i vardagen och när de röstar än vad ni själva visar upp i era dispyter?
Och så finns det en tredje anledning. Facebook avslöjar obarmhärtigt er undertext.
”Undertext”, en förklaring först: en repliks andemening. Dess undermedvetande. Det som döljer sig i djupet av det utsagda, det man egentligen vill ha sagt.
Facebooktrådar har den egenheten, att det nästan alltid framgår av det skrivna vad man egentligen menade. Och gräl blir inte vackrare av att deras bevekelsegrunder framträder lika tydligt som svettfläckar.
Om man läser den Facebook-tråd där det ursprungliga grälet uppstod står det klart att Roger Janssons ”komplimang” till Cecilia von Weymarn, debutant på Stadshusbalen, i själva verket är en billig pik åt Pernilla Söderlund, vilket bara får honom att se futtig ut, snarare än välvillig. Och att Söderlund sedan hugger på betet får henne att framstå som grälsjuk istället för stridbar – ingen bra look för den som just anklagats för att osakligt jävlas med tjänstemän.
Det finns inga vinnare i sådana debatter.
Den andra lärdomen man kan dra är av psykologisk art. Ett känt experiment illustrerar den: två försökspersoner sitter mittemot varandra. Deras uppgift är att turvis peta till varandra på överarmen, lika hårt som de själva blivit petade gången innan. Experimentet slutar alltid på samma sätt: till sist sitter de och utdelar så hårda slag på varandras armar att de får blåmärken.
Varför? Därför att det ligger i den mänskliga naturen att alltid övervärdera den skada man själv åsamkats, och alltid undervärdera den skada man tillfogar andra.
Detta enkla trick avslöjar vad Facebooks arkitektur egentligen syftar till: att få folk att inleda fåniga, förödmjukande gräl med varandra. Medan den stora massan hånfullt tittar på och äter popcorn.
Gå inte på det tricket, kära politiker. Håll er till de bortsprungna katterna – eller radera Facebook-appen helt och hållet.
