Kyrkan behövs när pengarna sinar
Konfirmation är förvånansvärt populärt trots att allt fler väljer att skriva sig ur kyrkan. Speciellt sommarlägren lockar ungdomar.
Har det blivit så att kyrkan sköter det som skolorna inte klarar, att ge ungdomarna en chans att helhjärtat diskutera självbild, tolerans och kärlek?
Förhållandet mellan tolerans och religion kan diskuteras, men åtminstone i de flesta församlingar klarar kyrkan att balansera mellan den sekulära världen och fundamentalism.
– Ingen tror på Gud här, de kommer hit för att det är roligt med konfirmationsläger, förkunnade en konfirmand.
Nåväl, vad är fel med det? Man måste inte tro på Gud, valet är fritt och det är upp till kyrkan att vara övertygande.
Men det kyrkan lägger krut på under konfirmationslägret är att lära ungdomarna betydelsen av gemenskap, betydelsen av att älska sig själv precis som man är (och ja, här nämns också sexuella preferenser, man får älska vem man vill) och betydelsen av att älska sin nästa och behandla henne väl.
Det är svaret till konfirmanden. Du behöver inte tro på Gud, men budskapet som församlingen sprider är gott. Tio dagars indoktrinering om tolerans och människokärlek känns inte farligt för tonåringar som annars överöses med bilder, texter och budskap om att man måste förändras för att vara bra.
Tio dagar utan sociala medier som pumpar ut doktrinen om att magrutor, plutmun och perfekt plockade ögonbryn är det viktigaste i livet, näst efter den perfekta väskan eller telefonen. Konfirmationslägret blir en oas med umgänge IRL (In Real Life = i det verkliga livet) och diskussioner om relationer, självbild och kärlek.
Kyrkan är aktiv inom Matbanken på Åland, där man sköter den service som egentligen kommunerna borde klara av; att se till att alla invånare har mat på borden och kläder till familjen. Kyrkan besöker äldre människor som annars kanske inte får besök, inte för att dela ut mediciner och leverera matlådor, utan för att prata och umgås. Kyrkan erbjuder sysselsättning och samvaro i grupp.
Den instans som kallas bakåtsträvande och anklagas för hjärntvätt gör det som resten av samhället inte klarar av; föder och klär de fattiga, vårdar de vilsna och ger tid till de ensamma. Vi borde ha mer kyrka i det offentliga samhället istället för mindre.
Våra skattepengar går till sociala sektorn som ska ge alla en trygg inkomst, våra skattepengar ska också gå till skolan som ska fostra kunniga och trygga ungdomar. Men pengarna räcker tydligen inte till. Matbanken behövs och undersökningar visar att ungdomarna i landskapets skolor inte mår så bra som de borde, alla mobbnings- och självbildsplaner till trots. Våra beslutsfattare lägger tydligen resurserna på fel saker.
Ska landskapet betala kyrkan för de tjänster som kyrkan utför, som egentligen hör till statens uppgifter? Ska kyrkan på allvar kräva att de som vill få ta del av kyrkans tjänster ska vara skrivna i kyrkan?
Svaret är nej på den sista frågan, eftersom den strider mot kyrkans budskap om att alla är välkomna. Men det finns en krasshet i hur kyrkan behandlas. Finländarna lämnar kyrkan, eftersom de inte vill betala kyrkoskatt. På sidan www.eroakirkosta.fi där man enkelt kan skriva sig ur kyrkan, finns en kalkylator som räknar ut hur mycket du sparar på att inte vara medlem i en församling.
Fundera över vad kyrkan egentligen gör. Är kyrkan lika med trångsynta kristna som Päivi Räsänen, eller är kyrkan den som kan hjälpa de svaga?
Samhället behöver vara mer kyrka; lite mer gärning än planer och dokument; lite mer tid att lyssna än att dosera tabletter och lite mer samtal än att betygsätta engelska glosor.
Nina Smeds