Gästledaren: Kampen för insyn tar nu ny fart
”Du får allt du vill.”
”Jag är så lycklig. Jag älskar min kansler.”
Det var meningen att den här replikväxlingen, som avslöjar vänskapskorruptionen mellan Österrikes förbundskansler och hans goda vän, aldrig skulle nå allmänheten. Österrike saknar nämligen offentlighetslag.
Varför allt detta tjat om offentlighetsprincipen, undrar kanske många fortfarande.
Svaret är att ifall lagen om myndighetshandlingars offentlighet inte fanns så kunde det ha gått hos oss som i Österrike där korruptionen under lång tid har tillåtits breda ut sig i alla samhällslager och nu även hotar att krossa regeringen.
Förbundskansler Sebastian Kurz, vars konservativa parti ÖVP sedan årsskiftet styr landet i samarbete med De Gröna, ligger risigt till eftersom han misstänks ha vittnat falskt i den serie korruptionsutredningar som inleddes tidigare i år. Utredningarna, som började i ett parlamentsutskott och gällde misstänkt korruption inom det högerpopulistiska partiet FPÖ, har nu avslöjat ett nätverk av maktmissbruk och utbredd korruption också inom Kurz parti. Vid det här laget har allmänna åklagaren inlett förundersökningar mot elva personer: förbundskanslern själv, hans finansminister, tre tidigare ministrar, tre regerings- och statstjänstemän, två ledande politiker och en bankchef som står regeringen nära. Dessutom utreds också andra ÖVP-politiker för korruption och maktmissbruk.
Det som kan bli förbundskanslerns fall är att han misstänks ha ljugit om sin roll i utnämningen av sin gode vän Thomas Schmid till chef för det statliga bolaget Öbag 2019. Sebastian Kurz har under ed förnekat att han har haft något med utnämningen att göra men de textmeddelanden som hittats i samband med utredningen säger något helt annat.
Schmid skriver till Kurz: ”Snälla, gör mig inte till en vd utan makt.” Kurz svarar: ”Du får allt du vill.” Schmid svarar: ”Jag är så lycklig. Jag älskar min kansler.”
Självklart nekar Kurz till alla anklagelser och hans fraktion inom ÖVP sluggar vilt mot åklagarämbetet som anklagas för grundlösa påståenden med avsikt att fälla regeringen. Andra ledande ÖVP-politiker har däremot dragit öronen åt sig och varnar Kurz för att undergräva förtroendet för rättsväsendet.
Att förtroendet för politikerna är nära noll säger sig självt, särskilt som Kurz redan en gång tvingats bort från förbundskanslerposten efter en mutskandal där vicekanslern stod i centrum.
Vad vill jag då säga med det här? I första hand att Ålands offentlighetslag, både den gamla och den nya som klubbats av lagtinget, är medborgarnas garant för att det genomkorrumperade österrikiska samhället aldrig kan bli verklighet hos oss. Förutsättningen är förstås att journalisterna, allmänhetens vakthundar, är på hugget och att de politiker och tjänstemän som sitter på handlingarna inser hur viktig lagen är och gör sitt allra bästa för att främja insyn och transparens.
För det andra vill jag peka på risken som ändå finns, och som aktualiserats genom vicelantrådet Harry Janssons (C) dubiösa hantering av jordförvärvsärendet i Sund, för att ledande politiker ibland medvetet fattar lagstridiga beslut för att gynna någon. Tack vare Nya Ålands journalister avslöjades den träff som vicelantrådet och näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ) hade med den sökande då denne uppmanades lämna in en ny jordförvärvsansökan eftersom den tidigare ansökan fått avslag. Att uppgiften om träffen med ministrarna avlägsnades i efterskott ur den nya ansökan, något som framgick av de offentliga handlingarna, väcker givetvis misstankar. Vicelantrådets ryggmärgsreflex att skylla på andra (och möjligen också att slira på sanningen genom att hänvisa till minnesförlust, den mest klassiska utvägen ur en knipa) urholkar förstås hans, och hela landskapsregeringens, trovärdighet ytterligare.
Redan misstankar om korruption spär på politikerföraktet och misstron mot myndigheterna och undergräver medborgarnas tillit till systemet, det viktigaste kittet i samhället. Tilliten stärks av vetskapen om att maktmissbruk avslöjas i ett tidigt skede tack vare offentlighetsprincipen.
Den nya åländska offentlighetslagen, som ersätter den föråldrade från 1977, har stötts och blötts, manglats och malts, rådbråkats och kritiserats i olika instanser. När den träder i kraft kommer journalister och allmänhet att få leva med den i många, många år.
Mitt råd till journalisterna är att läsa lag- och kulturutskottets enhälliga betänkande noggrant och ofta. Där beskrivs lagstiftarens intentioner tydligt och där slås det fast att offentliga handlingar utom i undantagsfall ska publiceras genast, det vill säga samma dag (=utan dröjsmål). Dessutom konstaterar utskottet att till exempel kommunerna är skyldiga att informera invånarna om ärenden och förslag till beslut innan besluten fattas, antingen genom att publicera beredningsmaterialet på nätet eller genom att på eget initiativ informera på något annat sätt.
Och, vill jag tillägga till journalisterna: se för all del till att landskapsregeringen uppfyller sitt löfte om ett lagförslag i höst om allmänhetens rätt till insyn i offentligägda aktiebolags verksamhet. Sverige har klarat av att lagstifta, nog måste också Åland fixa det.
Som med alla nya lagar måste även den nya offentlighetslagen prövas juridiskt så att vi alla med tiden tydligt får veta var gränserna går. I bästa fall väcks många besvärsprocesser ifall handlingar inte lämnas ut och detta bör politiker och myndigheter se som ett friskhetstecken snarare än som ett misstroende. Det är en del av det viktiga demokratiarbetet som måste pågå alla dagar för att vi inte ska löpa risken att hamna i det österrikiska träsket. Nya Åland har under sina 40 första år aktivt drivit på för att förverkliga offentlighetslagens anda, mening och bokstav och jag är övertygad om att kampen fortsätter också framöver.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
