Vi ska alla omfattas av de lagar som gäller. Stater som ska stifta och vårda rätten kan däremot se till att den inte gäller dem.
Ulf Grüssner driver den juridiska processen för att få tillbaka sin släkts fastigheter vidare. Det före detta pensionat Solkulla har nu ägts av den ryska staten sedan krigsslutet. De krafter som då grep tag i Grüssner och hans anhöriga skrämmer. På Potsdamkonferensen 1945 beslutade segrarmakterna om Europas framtid. Kartorna ritades om. Miljontals tysktalande i andra länder skulle utvisas till Tyskland. I kompensation för tiotals miljoner döda skulle Sovjetunionen få egendom som ägdes av tyskar, i Nazitysklands ockuperade och allierade länder. Långt från mötena på slottet utanför Berlin tog historiens tunga näve gård och grund från en mor på Åland som gift sig med en tysk.
De juridiska hinder som idag står framför Grüssner verkar vara lika formidabla. 2008 avgjorde Högsta domstolen att domarna efter kriget som Sovjetunionen beställt för att straffa de som ansågs ansvariga för fortsättningskriget inte kan ändras. HD menade att krigsansvarighetslagarna är rättsvidriga. Många rättsprinciper övergavs också inför Sovjetunionens krav: En ny domstol kan inte samlas ihop för att döma efter ett politiskt beslut. Ingen kan dömas i efterhand för att man brutit mot en ny lag.
HD har så klart juridiskt rätt. Högsta domstolen kan inte riva upp lagar som inte är lagliga. Krigets efterspel pågick i mörkret utanför rättsstaten.
206 fastigheter överläts till Sovjetunionen. De flesta köptes tillbaka av staten efter Stalins död 1953. Idag ägs en handfull fortfarande av Ryssland. Två av dessa är familjen Grüssners. Ska en finländsk domstol riva upp besluten att överlåta Grüssners fastigheter till Sovjetunionen gäller det också alla andra. Det är en annan rättsprincip: Lagar gäller allt som berörs av dem. En domstol måste då också upphäva den grundlagsskyddade äganderätten.
Stater har oftast immunitet mot rättsprocesser i andra länder. Diplomater kan till exempel inte dömas i de länder där de arbetar. Grüssners fastigheter har tagits i beslag av Utsökningsverket. Ett ukrainskt företag riktar ett betalningskrav mot Ryssland. Det är juridiskt samma sak som en vanlig indrivning. Ingen lagändring krävs alltså. Samtidigt är det så klart ingen slump att det händer just nu. Både Vänskaps- och samarbetsavtalet och Sovjetunionen är historia. Finland är med i Nato. Ryssland är försvagat av ett vansinnigt krig. Skulle något krav på rättvisa däremot nå Högsta domstolen kan Ryssland sannolikt hävda sin statsrättsliga immunitet. Här gäller rätten bara ibland.
I dag plundras östra Ukrainas egendomar av Ryssland. När stater går utanför alla rättsordningar blir människor som Grüssners kvar utan möjligheter till rättvisa. Den italienske filosofen Giorgio Agamben menar att makten ofta i själva verket ligger hos den som råder över undantagstillståndet. Den som med maktmedel kan göra undantag från lagen kan aldrig dömas rättsligt. I fallet Grüssner blir slutresultatet att ryska staten får det man tagit. Läget ger också en kall fingervisning om vad som nu händer med andra offer för Rysslands krig.
Är det inte hög tid för Finland att gripa tag i sin historia? Kan inte statens makt att gå utanför rätten också användas för att ställa orättvisan till rätta? Att åsidosätta juridiska principer är inget som kan göras lättvindigt. Å andra sidan kan rysk statlig egendom beslagtas på samma villkor som efter försummade betalningar när den politiska konjunkturen står rätt. Det inger inte förtroende.
