DELA
Foto: Erkki Santamala
Ålands musikinstitut erbjuder i dag en bred palett av möjligheter för barn och ungdomar att förkovra och utbilda sig inom musik, sång och dans. Vi bör värna dessa möjligheter, anser ledarskribenten.

Hur mycket får ett barns dröm kosta?

Ålands musikinstitut (ÅMI) får hård kritik i landskapsrevisionen för att verksamhetens budget och kostnader har ökat de senaste åren. Det är naturligtvis rätt och riktigt att verksamheten granskas, men frågan är om revisionens slutsats att bredden i utbildningen, som är ”generös för åländska förhållanden”, därmed bör kapas?

Stoltheten i den lille pojkens ögon går inte att ta miste på. Hans far har nyss, lika stolt, berättat att sonen blivit antagen till ÅMI där han nu får möjlighet att under professionell lärarledning förkovra sig och utveckla sitt musicerande.

Nej, det blyga leendet till trots går det inte att misstolka: stoltheten i blicken och ivern då pojken inspirerat nickar och svarar jakande på min fråga om det roligt, utstrålar ren och skär och bubblande glädje.

 

Det är många barn och unga som via ÅMI får möjlighet att utveckla sina färdigheter på ett eller flera instrument, chansen att ta ton tillsammans med andra eller solo, snöra på sig balettskorna och med lätta och fjädrande steg trippa in på dansgolvet för att tillsammans med sina vänner någon gång i veckan få utöva det man tycker är det absolut roligaste i hela världen.

Just de här möjligheterna hör till grundbultarna i ett välfungerande välfärdssamhälle. Främjandet av ”barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” stipuleras i Barnkonventionens artikel 31, liksom att konventionsstaterna i detta avseende bör tillhandahålla ”lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet”.

 

Men hur mycket får realiserandet av ett barns dröm lov att kosta? Vilket värde sätter man på de möjligheter som i det här fallet ÅMI tillhandahåller för att uppfylla Barnkonventionens artikel 31?

Enligt landskapsrevisionen framgår, som Nya Åland rapporterade om i går, bland annat att ÅMI:s budget ökat med fyra procent från 2020 till 2021, motsvarande 59 000 euro. ”Det är”, skriver landskapets revisor Marika Björkman i sin sammanfattning, ”anmärkningsvärda ökningar med tanke på vilken typ av verksamhet det är fråga om.” Björkman föreslår därför att inbesparingskrav ställs. ”Bredden på musikundervisningen är generös för åländska förhållanden. Ambitionsnivån kunde sänkas och inriktas på instrument med många elever.”

 

Det är minst sagt anmärkningsvärda ord. ”Med tanke på vilken typ av verksamhet det är fråga om” är ett tydligt negativt värderande av den verksamhet som ÅMI bedriver, och betyder i klarspråk: barnens möjlighet till musicerande och dansande är tillräckligt viktigt och värdefullt. Att ambitionsnivån och bredden i utbildningsutbudet borde sänkas, går också helt stick i stäv med det som stipuleras i landskapslagen och i ÅMI:s reglemente, och som också citeras i revisionen: ”Utbildningens struktur och läroplanens innehåll skall skapa förutsättningar för de studerande att bygga upp en bred och mångsidig kompetens.”

Bred och mångsidig var orden. Vilka undervisningsämnen skulle då försvinna om man enbart riktade in sig på instrument med många elever? Drog man minimigränsen vid exempelvis fem elever, skulle följande instrument ryka: blockflöjt, fagott, flöjt, oboe, orgel, trombon, tuba, valthorn och viola.

I och med att undervisningen på ÅMI i mångt syftar till att man ska kunna spela i ensembler, skulle det få förödande konsekvenser. Och detta inte bara för de enskilda barn och ungdomar vars glädje i blicken riskerar att slockna, utan också för undervisningen i stort.

– Tar man då bort undervisning i cello till exempel, då har man ingen stråkorkester längre. Detta är en helhet där alla byggstenarna behövs, som ÅMI:s rektor Björn Blomqvist kommenterar angående revisionen i dagens tidning (se artikel på kultursidan).

 

Kulturfältets verksamheter och ekonomiska förehavanden ska naturligtvis granskas och nagelfaras som alla andras, och eventuella missförhållanden ska belysas och rättas till.

Men frågan är om det verkligen är revisorns uppgift att på det här sättet värdera betydelsen av barn- och ungas kulturella utbildning och -verksamhet, samt föreslå nedskärningar i uttalat syfte att de facto minska utbudet av möjligheter, något som också går tvärs emot landskapets egen målsättning med verksamheten?

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp