DELA

Historien blir modern med nya metoder

Vi ska lära av historien, men historien ska inte vara en bromskloss för framtiden.
Vetenskapsradion i Sveriges Radio rapporterade i går om hur lantmäteriet har skannat av stora delar av Sverige med laser från flygplan. En av orsakerna var att man på det sättet bättre kunde kartlägga landets fornlämningar.
I inslaget berättade Benedict Alexander vid länsstyrelsen i Dalarna att en skanning vid Sveg hade gett 762 nya fyndplatser vid sidan av de endast 231 tidigare kända. SR rapporterar att metoden för att undersöka inte minst skogslandskapen, då lasern skalar bort träd och buskar, kommer att vara till stor hjälp. Enligt SR har Riksantikvarieämbetet tidigare i år varnat för att 48 procent av fornlämningarna i skogarna skadats av skogsmaskiner då man inte haft koll på var de låg.

Fornlämningar är en ständig källa för debatt också på Åland. Museibyråns kulturarvsenhet har sedan tidigare ett register över fornlämningar, men det finns inte digitalt och vad värre är så härrör det till största delen från 70-talet. Då fanns inga flygplan med lasrar, utan man fick sköta det hela manuellt med karta i hand. Där märktes lämningarna ut och registrerades.
Problemet är att det inte var en särskilt exakt vetenskap. Områdena som fredades runt lämningarna blev inte sällan stora, vilket gav att det var en hel del yta som försvann för markägaren. Och det har som bekant lett till en del kontroverser, en del som slutat med domar i rätten.

Kulturarv är viktigt. Vi ska lära av historien för den berättar varifrån vi kommit. Men den kan förstås inte in absurdum stå i vägen för framtiden.
Tyvärr blir debatten om kulturarven allt som oftast en uppvisning i banaliserande och oförstående inför historiens kraft. I sociala medier syns ofta hånfulla kommentarer i debatten om att vi inte kan ta hänsyn till några skärvor här och där, eller att det inte har någon betydelse i dag om man gräver upp en flertusenårig grav.
Historien är viktig, men samtidigt måste sättet vi hanterar den på vara i samklang med nutiden. Det går inte att gränsa av stora områden för att det eventuellt kan finnas något i marken. Det gör förvisso Musiebyrån sällan, i de allra flesta fall löser man tvister genom kompromisser, ganska många är till och med stolta över att ha en viktig del av den åländska historien på sin mark.

Men det blir emellanåt infekterade tvister, och kanske kan den nya tekniken hjälpa till här. Inom en inte allt för avlägsen framtid kommer Museibyrån få ta del av datan från en liknande skanning som den i Sverige. Då kan man tydligare begränsa marken runt lämningarna och lämna de för hand uppgjorda registren från 70-talet.
Sedan får vi som inte har lämningar på vår mark hoppas att projektet med att göra detta nya register både digitalt och sökbart kommer i mål. För många är intresserade av att studera den åländska historien och dess lämningar.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax