SÖK
MENY
Samarbete har varit vägen framåt för det åländska företagandet, med rötter i bondesamhällets gemenskapstänkande. Kunde det bli utgångspunkten för en ny kortrutt? Vi tillåter oss drömma en smula.
Åländsk företagsamhet har ofta varit småskalig och bred. Som med seglationen, när byarna skramlade ihop till sina skutor. Man köpte andelar, fördelade äggen mellan olika korgar, höll tummarna och tänkte: ”Inget är omöjligt”. Man spred risken genom samarbete.
Ibland gick det på skit, det ska sägas. Skutan kanske sjönk och barnen fick utackorderas om man hade satsat för stort. Men oftare var det hemåt, och då var det hemåt för alla. Det är värt att tänka på i det följande.
För nu ska här drömmas.
Nyan vet inte mer än någon annan beträffande entreprenören Johnny Sids ”drömfartyg”, som det spekulerades om i samband med gårdagens rapportering om Ålandslinjens framtidsutsikter. Men surret på stan blir allt ihärdigare: det handlar om att få tillbaka Rosella.
Det är nu drömmandet börjar. ”The Return Of The Rolf” skulle kunna innebära möjligheten att få så många saker rätt som förut var fel – om den gamla åländska modellen för företagsamhet kom till heders igen. Det vill säga: samarbete.
Steg 1: låt genast Folkrederiet och Ålandslinjen gå ihop. Fördelarna är uppenbara: Folkrederiet, fyllt av Gamla Rävar, har erfarenheten som behövs. Ålandslinjen har det oförvägna, smågalna entreprenörskapet. Tillsammans borde de kunna hålla styrseln även genom trånga farleder.
För det behövs: anledningen till Rosella I:s hädanfärd var att Viking Line valde att köra henne som en utpräglad pendlarbåt och det räckte inte för att hålla henne ekonomiskt flytande under lågsäsong. Ska man ha en kortrutt igång året om krävs mera offensiva insatser.
Vilket för oss till steg 2: ta in Eckerölinjen som partner.
Det kan tyckas kontraintuitivt, att Eckerö skulle vilja samarbeta med en konkurrent. Men det pigga, folktillvända rederiet har lite målat in sig i ett hörn med sitt nuvarande upplägg. Man har inte råd att bli impopulär i en kundrelation som hittills byggt så mycket på lojalitet och intimitet, och det börjar bli mer än lovligt, irriterande trångt på somrarna. Roslagsvägen lär heller inte breddas på den här sidan seklet. Att köpa in sig i Rolfen II skulle för Eckerö innebära avlastning och möjlighet till just en sådan sund diversifiering som fordom utmärkte seglationen.
Eckerö skulle dessutom föra med sig två viktiga saker in i samarbetet (förutom de nödvändiga kulorna): dels know-how om hur man bygger kundrelationer och får folk att åka på kortkryssningar året om (tänk dansbandsveckor! Tänk viltbord! Tänk kryssningsvärdar!), dels – Viking Line (som nu äger över 20 procent av Eckerös aktier). De nya krafterna som nu sköter ruljangsen där skulle kanske se fördelar med att få en andra chans på en kortrutt man trots allt har stor kunskap om?
Därutöver vet Eckerö och Viking allt om de bokningssystem som behövs.
Och så till sist: det åländska näringslivet. Den som räddar Rolfen II-projektet kommer att gå till den åländska folkhistorien. Kunde kanske Wiklöf Holding se fördelar i en investering? Koncernen tjänar redan bra med pengar på att sälja varor TILL taxfreen: nu hägrar möjligheten att tjäna balubas en extra gång på varje flaska när den säljs I taxfreen också.
Som sagt, beträffande seglationen: ibland gick det på skit. Men ibland var det också hemåt för alla. Den som lever – och vågar – får se.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
