Helhetssyn på Åland är inget att vara rädd för
En trend i tiden är det absolut att slå samman små enheter till större och slagkraftigare dito. På Åland, med 27.000 människor, tycker man att en åländsk kommun blir alldeles för stor. Va?
I ett slag blev åtta åboländska kommuner två. Beslutet fattades slutgiltigt i tisdags då fullmäktigeförsamlingarna röstade igenom förslaget att slå samman Pargas, Iniö, Houtskär, Korpo och Nagu till Väståbolands stad och Kimito, Västanfjärd och Dragsfjärd till kommunen Kimitoön.
Motsvarande utveckling sker också i västra Nyland, där Ekenäs, Karis och Pojo bildar staden Raseborg.
Dessa processer har naturligtvis inte skett utan många och långa diskussioner eller utan stort motstånd. I mångt och mycket känns argumenten igen från den spirande åländska debatten – tveksamma inbesparingar, risken för centralisering, oviljan att förlora en värdefull lokal identitet.
Mot alla dessa fullt relevanta och legitima argument står två tunga kravkolosser. Dels ny och strängare lagstiftning om nivån på kommunal vård och omsorg, dels behovet av effektivare styrning för att undvika framtida kostnadsökningar.
De som i dag pratar mot att ens diskutera kommunsammanslagningar på Åland hävdar att ett ökat kommunalt samarbete och ett generösare kommunandelssystem räcker eller åtminstone är den rätta vägen.
Det håller inte. Just nu har vi på Åland ett lappverk av kommunala samarbeten som fungerar med skiftande framgång, men det är system som är klumpiga, tidskrävande och ytterligt svåra att utveckla för att det är nära nog omöjligt att få sexton kommuner att röra sig i samma riktning samtidigt. Det är ständigt den minsta gemensamma nämnaren som styr, och av det blir inget nytänkande och ingen utveckling.
Frågan handlar dessutom inte i första hand om nuläget och utsikterna fem år framåt, utan om kommunernas roll i ett längre perspektiv. Med den lagstiftning vi i dag har om kommunalt självbestämmande ligger många av de för medborgarna allra viktigaste grundfunktionerna på kommunerna, som dock i mikroformatet saknar det ekonomiska handlingsutrymme och den kritiska massa av tillräckligt engagerade människor som behövs.
De växande skillnaderna i servicenivå och utbud mellan de åländska kommunerna är ett allvarligt bekymmer, särskilt om man verkligen vill att hela Åland ska leva. Rättssäkerheten är ett problem. Viktig utveckling blir inte av för att alla processer stannar upp vid sexton kommungränser, sexton fullmäktigeförsamlingar, kommunstyrelser, -nämnder och -förvaltningar.
Kommunerna är viktiga – ja – men de behöver inte existera som förvaltningsorgan för att ha den samlande och identitetsskapande funktion de i dag har. Eckerö eller Brändö försvinner inte från kartan om de slås ihop med en större enhet. De geografiska avstånden, de historiska platserna, kyrkorna och byalagen förblir. Ingen behöver sluta känna sig som lemlänning eller getabo, men det är helt enkelt inte vettigt längre att jobba med så många gränser och revir på så få människor.
Det är dags att se sanningen i vitögat. Hela Åland i en kommun är också en minimal enhet. Det må vara en modern myt att hela Ålands befolkning ryms i en höghuslänga i Stockholm, men det är ju inte långt ifrån. Det är inte farligt med mera samhörighet inom landskapets gränser. Det kan inte längre vara kontroversiellt att tycka att tillsammans vore bättre än var för sig.
