Gud, makten och den Helige Penis
Patriarkatet inom kyrkan vacklar. Inte nödvändigtvis på grund av en förändring uppifrån – men hoppeligen genom ett tryck underifrån.
I förra veckan publicerade Hufvudstadsbladet en Idag-kolumn av psykoterapeuten, prästen och publicisten Maria Sundblom Lindgren. Texten, vars utgångspunkt var det då förestående kyrkoherdevalet i Pedersöre, är häpnadsväckande.
Kolumnen har rubriken ”För min del får laestadianerna gärna grunda en helt egen kyrka i stället för att motarbeta kvinnorna i min” men handlar egentligen om mycket mer djupgående fenomen än hur en evangelisk-luthersk församling i Österbotten ställer sig till sin eventuella kvinnliga kyrkoherde.
I förbifarten bär den nämligen också chockerande vittnesbörd om vardagen för en kvinnlig präst i Finland.
Sundblom Lindgren berättar hur hon ”sitter i en sakristia med en manlig kollega som inte kan vara närvarande om jag förrättar gudstjänsten. ’Skulle du och jag stå bakom altaret tillsammans skulle jag inte kunna tänka på Jesus’, förklarar han sitt motstånd mot kvinnliga präster.”
I ett annat sammanhang är det lätt att se hur ett sådant yttrande kunde utgöra grund för en anmälan om sexuellt trakasseri. Men nu är sammanhanget den finländska statskyrkan, där översättningen av metoo verkar bli ”Me no worry”.
Sundblom Lindgren berättar om manliga kolleger som inte tar i hand och vänder sig bort när hon och hennes kvinnliga kolleger talar. Men också om ”att de rör våra kroppar på olämpliga ställen, att de hotar oss om vi går emot deras vilja, att de ändrar arbetslistor så att de slipper samarbeta, att de skämtar om oss på ett sexistiskt sätt.”
Hennes arbetskamrater tycks också ha sovit på sexualundervisningen i skolan, om de ens vågade sig dit: ”Kan du faktiskt leda en församling när du har mens?” lyder en charmerande frågeställning.
Sundblom Lindgren gör sig inga illusioner om var skon klämmer.
”Det handlar inte om teologi. Det handlar inte om Gud. Det handlar om min manliga kollegas kvinnosyn och att han har noll kontroll över sin penis.”
Dagen efter att texten publicerats i Husis erövrar talibanerna Kabul. I skrivande stund är det fortfarande oklart hur den kvinnliga delen av befolkningen kommer att drabbas, men skriften finns på väggen för den som kan läsa den och FN har redan rapporterat om hur förtrycket börjat om ute på landsbygden.
Man ska inte utan vidare jämföra dessa olika penisdyrkande Gudsgubbar med och utan skägg – talibanerna spränger flickskolor i luften när de omsätter sina föreställningar i praktiken – men det är ändå slående hur det jorden över är samma världsbild som leder till såväl söndersprängda barn som finländsk prästmobbning.
Vilket för oss över till laestadianerna i Pedersöre med omnejd.
Där handlar det återigen om Gud, makten och den Helige Penis. ”Vår syn är att prästämbetet enligt skriften är avsett för mannen, och så har det varit i 2 000 år”, säger Thorvald Hjulfors, ordförande för Laestadianernas fridsföreningars förbund, LFF till Österbottens tidning inför valet av kyrkoherde i Pedersöre församling. Han tillägger att han och hans likasinnade ”avvaktar, ber och hoppas att Gud ska visa hur vi ska gå framåt sen”.
En from förhoppning att instämma i. Valet vanns nämligen av Mia Anderssén-Löf, för närvarande penisbefriad kyrkoherde i Nykarleby.
Så kommer Hjulfors och hans gelikar att lyssna på Guds svar till fridsföreningarna? ”Vi kommer inte att slå igen några dörrar”, blev det oklara beskedet efter valet. Man kan förstå ambivalensen: EFF har trots allt varit en del av statskyrkan i 150 år. Men en kyrkoherde med månadsblödningar, kan det verkligen vara Hans vilja?!
Nå, om täckningen från ovan är dålig bör man kanske lyssna mer på de jordiska signalerna. Valet var det första sedan Pedersöre, Esse och Purmo församlingar slogs samman år 2020 och intresset var stort: Hela 40 procent av de röstberättigade församlingsmedlemmarna förhandsröstade och deltagandet blev rekordstort: 55,5 procent.
Man kan anta att både det stora intresset och utfallet av valet tyder på att statskyrkans fotfolk överallt börjat sticka ut huvudena i mer moderna tider.
Så enkelt uttryckt: Kära Gudsgubbar, samtiden har passerat er. Börja springa eller bli lämnade bakefter.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
