DELA

Grundinställning på nätet djup misstänksamhet

Vad ska man göra för att hålla sina barn trygga? Det är varje förälders största fråga.
För en del, för plågsamt många i världen, handlar det om fysisk trygghet, om bomber, missiler, hunger, kyla och kläder.
När de primära behov är tillgodosedda, vilket de oftast är i vårt samhälle, hotar andra faror.
Duger ungarna? Har de rätt kläder för att inte bli mobbade? Borde de ha fler fritidssysselsättningar? De blir väl inte för tjocka, alternativt anorektiker? Spelar de för mycket? Eller kanske för lite, så att det blir problem med finmotoriken? Har de vänner?
Ska de klara sig i skolan? Är lärarna odugliga? Är man en tillräcklig förälder?

Allt detta är vanliga saker som hör till, och som man kan lösa på en rad olika sätt. Föräldraskapet är att oroa sig på ett kärleksfullt sätt.
I den gamla världen, där kunde man känna sig lugn åtminstone när man hade barnet tryggt i sovrummet. Låt vara att hen smygläste en bok med ficklampa under täcket, och kanske var det inte alltid en bok man skulle läsa, men inget ont kunde drabba ungen just där.

Nu är det inte så. Med varje mobiltelefon, läsplatta, dator och spelkonsol vrålar världen i all dess fulhet och ondska in i barnens innersta värld så att gardinerna inte ens hinner fladdra. Predatorerna finns där barnen finns, och drar sig inte för att som moderna stora stygga vargar förställa sig med snälla röster och stulna identiteter.
En tio-årig flicka i en konversation med sina vänner blir ombedd att lägga upp nakenbilder på sig själv. När hon vägrar blir hon kallad pedofil, för att ändå luras att visa sig.
En tolvåring blir vän på nätet med en annan tjej i samma ålder. De utbyter förtroenden som så småningom drivs mot det alltmer intima. Det visar sig att kompisen inte alls är en tolvårig tjej, utan en 56-årig man med en dator.
Oskyldiga bikini-bilder, upplagda för vänner, hittas på porrsajter med slippriga kommentarer.

De nya medierna blir också en allt mer krävande kanal för självbespegling och jämförelser med andra ungdomar. Det är inte längre bara filmerna, och populärmusiken och reklamens bedövande tyngd, utan också alla andras ängsliga bilder av sig själva som ska toppas med indragen mage och plutande läppar och deffade magmuskler.
Är det dåligt? Är det farligt? Ska man som förälder sätta stopp – eller är det bara fånigt och bakåtsträvande.

Alla dessa diskussioner man hört och deltagit i, om hur utvecklingen ohjälpligt går framåt, och man bara får lov att gilla läget. Allt detta som översköljer barn som alls inte är färdiga eller redo för vare sig informationen eller att värja sig mot vuxna människor som vill dem illa.
Gör man fel som skyddar sina barn, eller ska man lära dem att världen är full av ondingar, särskilt på nätet, och att grundinställningen gentemot alla medmänniskor bör vara en djup misstänksamhet?

Alla
alternativ känns dåliga.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax