Gästledare: Underskatta inte hotet mot demokratin
Vi ska inte utgå från att demokrati är någon självklarhet ens i Norden. Tvärtom rycker de auktoritära regimerna fram och den liberala västerländska demokratin kläms åt i allt flera länder. Organisationen Freedom House som årligen publicerar en demokratimätare för alla världens länder, konstaterar i sin rapport från 2021 att demokratin som samhällsform har backat i 15 år och nu senast har Indien gått från att vara ett “fritt land” till att vara “delvis fritt”.
Mera skrämmande är ändå nya tendenser i den så kallade västvärlden, och framför allt tankemönster och retorik som dyker upp också i Finland och Norden.
Trumpanhängarnas väpnade attack mot kongressen i vintras är lika obehaglig som ögonöppnande eftersom den kommer så kulturellt och politiskt nära. Om det där kan hända i världens ledande västliga demokrati kan det förvisso hända hos oss – det ska vi inte tvivla ett ögonblick på.
Det mest obehagliga är trumpisternas och med dem det republikanska partiets totala förakt för demokratin. När demokratin blir ett hinder för att nå makt, ska demokratin bort.
Visserligen är den amerikanska grundlagen med sin maktfördelning av segt virke, men exemplen från Ungern och Polen visar att en enkel majoritet i parlamentet med tiden kan urholka maktfördelningen och steg för steg kväsa den liberala demokratin.
För att förstå mekanismerna bakom auktoritärt tänkande är det viktigt att bortse från Donald Trumps bisarra personlighet – se honom som symptom snarare är orsak.
Jag tror att det är hälsosamt att gå in i sig själv och fundera var ens egen tröskel för att acceptera auktoritära lösningar ligger.
Det senaste året har jag med oro tänkt mycket på demokrati dels på grund av händelserna i USA, men också på med anledning av coronapandemin och åtgärderna för att hindra smittspridning. Jag har själv tyckt att det är motiverat med tillfälliga inskränkningar i rörelsefrihet, näringsfrihet och andra grundläggande friheter om rätten till liv är hotad när en dödlig epidemi drar fram.
Betyder det att jag har auktoritära tendenser? Skiljer jag mig egentligen från Trumpanhängare som uppenbarligen känner att deras livsstil är allvarligt hotad? Är jag helt fel ute när jag tycker att demokrati har ett egenvärde också om det leder till att vi kan förstöra världen med demokratiska beslut?
Den sista frågan syftar på en tendens som jag uppfattar har blivit starkare det senaste året – krav på hårda, till och med auktoritära åtgärder för att stoppa klimatkrisen. Jag tänker inte citera privatpersoner här, men allt oftare syns kommentarer i sociala medier där skribenten vill se starka ledare som fattar kraftfulla beslut i klimatfrågor – underförstått demokratin som samhällsform är för långsam för att få bukt med klimatkrisen. Visst har det tidigare funnits gröna, fascistoida åsikter, till exempel hos den finska ekofilosofen Pentti Linkola, men generellt har gröna personer varit antiauktoritära.
Eller är demokratins fernissa bara väldigt tunn? En chimär som döljer det faktum att medborgare i liberala demokratier kusligt lätt accepterar auktoritära lösningar om resultatet sammanfaller med de egna åsikterna. Jag upphör aldrig att förundras över vissa gamla kommunisters oförmåga till självreflexion. I stället för att försöka förstå vad som fick dem att vurma för den perversa sovjetdiktaturen upprepar de sitt mantra att de kämpade för en bättre värld.
I näringslivskretsar igen hör man allt oftare beundran för länder som Kina med stark ekonomisk tillväxt och förmåga “att få saker att hända”. Också här underförstått att demokratiska beslut är för långsamma och hämmar ekonomisk tillväxt.
När forskningsinstitut och tankesmedjor, till exempel World Economic Forum, listar de allvarligaste hoten mot världen toppas listorna av klimat- och miljöhot, kärnvapenkrig och pandemier, men de hot- och risklistor jag läst tar inte upp hotet mot den liberala demokratin som en särskilt allvarlig risk.
Man får bara hoppas att den bedömningen är korrekt, men det senaste årets händelser i världen i kombination med en till synes ökad förståelse för auktoritära lösningar i flera olika närstående kretsar gör mig orolig.
Därför är det viktigt att medborgare, medier och beslutsfattare håller den liberala demokratin på agendan, identifierar auktoritära tendenser och reagerar när man möter sådana. Om det är något vi har lärt oss under coronapandemin är att risker plötsligt kan materialiseras. En pandemi kan bekämpas medicinskt, klimatkrisen kan lösas med radikal teknikomställning, men om vi ger upp demokratin är risken stor att vi aldrig får den tillbaka.
LARS ROSENBLAD
NYAN 40 ÅR
Nya Åland fyller 40 år i år och bjuder därför på gästledare av tidigare medarbetare.
I dag skriver Lars Rosenblad, företagare som driver en kommunikations- och digitalbyrå i Vasa. Han jobbade som chefredaktör för Nya Åland 1998 – 2002 och flyttade efter det till Vasa för att bli chefredaktör på Vasabladet.
Åsikterna i gästledarna är skribentens egna.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
