DELA
Foto: Joakim Holmström

Frivillighet – men sen då?

Frivillighet är den tydliga skiljelinjen mellan den nytillträdda och den förra regeringen.
Men räcker det med att skapa bra förutsättningar för att förändra status quo?

Först och främst: valrörelsens kanske mest centrala fråga får nu någon typ av upplösning. Landskapsregeringen ger sig på att bygga en tunnel till Föglö samtidigt som den vill omförhandla avtalet gällande entreprenaden för färjtrafiken mellan Svinö och Föglö. Dock ges inga svar på om regeringen är beredd att betala ett eventuellt miljonskadestånd för att ta sig ur avtalet.

De infrastrukturella satsningarna är stora, utöver tunnelprojektet vill regeringen utreda en bro mellan Vårdö och fasta Åland samt förnya tonnaget.

Detta ska genomföras samtidigt som det ekonomiska läget ser ut att bli allt tuffare, landskapet ska dessutom spara för att bygga en buffert för framtida konjunktursvängningar. Det är minst sagt en utmanande situation för regeringen Veronica Thörnroos (C).

Om man ska hitta en övergripande skillnad mellan den nuvarande regeringen och den förra så är fokus på frivillighet den som är mest slående.

Det blir frivilligt för kommuner att gå samman. Landskapsregeringen gör precis som man har aviserat, de bygger sin plan för kommunsamgående på frivillighet. Det betyder att de föreslagna fyra kommunerna inte längre är ramen, att det går att hitta samgående i andra konstellationer. Men regeringen ska ändå vara pådrivande och hjälpa till i samgångsprocesserna. Den nuvarande regeringen ser alltså gärna kommunsammanslagningar och helst enligt den tidsplan som redan är fastslagen.

För de minsta kommunerna finns ett särskilt stöd som ska bidra till att trygga basservicen under en övergångsperiod. Hur lång en sådan övergångsperiod är framgår varken i regeringsprogram eller under gårdagens presskonferens.

Vill man vara lite fräck kan man också hävda att även hållbarhetsarbetet i större utsträckning ska baseras på frivillighet. Ålands nya utvecklingsminister Alfons Röblom (HI) säger i gårdagens Nya Åland att hållbarhetsarbetet genomsyrar regeringsprogrammet. Han har rätt i att det nämns många gånger, 38 för att vara exakt. Men få konkreta åtgärder utlovas.

Åland ska ta fram en klimatlag, men vilken inverkan den får är i nuläget mycket oklart. En klimatlag lär bli av deklaratorisk karaktär vilket gör den till mera av en symbolisk ramlag och mindre en lag som åstadkommer faktiska förändringar.

Konsumenter ska uppmuntras att minska sin klimatpåverkan – hur det ska gå till framgår inte heller. Regeringsprogrammet kopplar däremot samman konsumenternas insats för att minska sin klimatpåverkan med att den importerade energin ska minska och att Åland ska öka sin egen andel förnyelsebar energi. Samtidigt ska energikostnaderna minska.

Landskapsregeringen vill också ta fram en strategi för hållbar turism 2030, men vill i samma andetag också utreda hur flygets potential kan utnyttjas på ett mer effektivt och lönsamt sätt.

Frivillighet att förbättra vattenkvalitén gäller också i regeringsprogrammet som fastslår att fiskodlingar ska utvecklas till en social och miljömässigt hållbar bransch. Landskapet ska bidra till en sådan utveckling genom att ta fram ett innovations- och utvecklingsprogram som siktar på hållbara lösningar och lokaliserar de bästa platserna för nya odlingar ur ett miljömässigt och ekonomiskt perspektiv.

Frivilligheten ska också stärkas vad gäller skydd av fornminnen. Den nya landskapsregeringen vill revidera fornminneslagen med fokus på att stärka markägarnas rättigheter.

Tillsammans för Åland, kallar regeringen sitt handlingsprogram. Det finns en klar pik till den förra regeringen som ofta av oppositionen beskylldes för att köra på med sina projekt utan att få med sig varken en bred politisk förankring eller ålänningarna i stort.

Frivillighet är förstås i grunden positivt. Det är i många aspekter av ett samhällsbygge nödvändigt att initiativen kommer från de som berörs, och det finns många goda idéer i det åländska samhället.

Men när det gäller stora strukturella förändringar – oavsett om det är infrastruktur, kommuners bärkraft eller klimatomställningen så lägger regeringen över ett stort ansvar på både individer och kommuner.

När det gäller samhällsutveckling måste en regering också våga leda, inte bara lova att skapa (mer eller mindre vaga) förutsättningar och hoppas andra förverkligar ens vision.