För en manlig motkraft i den vanliga vardagen
Den omtalade Natorapporten om Twitterhatet mot Finlands kvinnliga ministrar, samt inte minst reaktionerna på densamma, ger upphov till några manliga reflektioner.
Egentligen borde ingen ha blivit förvånad när Natos strategiska kommunikationscentrum presenterade sin studie om näthat nyligen. Studien, som initierats av förra regeringen Sippilä, undersökte under en period på fyra månader runt 350 000 tweetar som antingen var direkt riktade mot eller diskuterade 19 finländska ministrar.
Resultat: de kvinnliga ministrarna är de värst utsatta och får motta hatmeddelanden i långt högre grad än de manliga ministrarna. ”Deras värderingar, beslutsförmåga och ledaregenskaper ifrågasätts ständigt”, står det i rapporten.
Man kunde ha tyckt att detta borde ha föranlett lite introspektion i den finländska manliga folksjälen. Istället gavs spaltutrymme åt en docent i offentlig rätt som ifrågasatte varför rapporten alls gjorts, och åt charmknutten Jussi Halla-ahos konspirationsteorier om rapportens ursprung – han var säker på att det var Sanna Marin (SDP) själv som beställt den.
Suck.
De fem ministrar som får motta mest hat på sociala medier är förutom Sanna Marin inrikesminister Maria Ohisalo (Gröna), undervisningsminister Li Andersson (VF), före detta finansminister Katri Kulmuni (Centern) och europaminister Tytti Tuppurainen (SDP).
Man ska dock inte tro att det är ministrarnas politiska hemvist som gett upphov till hatpratet. Rapporten visar nämligen också att de kvinnliga ministrarna får motta misogyna och sexistiska förolämpningar oavsett vilka politiska ställningstaganden de gjort.
Det har skrivits mycket om hur olyckligt detta är, ur perspektivet att det minskar kvinnors vilja att aktivera sig politiskt. Och visst kan det sägas vara ett problem för demokratin. Men man kunde kanske också tycka att kvinnohat på nätet är oacceptabelt på rent mänskliga grunder också?
För det är ett faktum att hälften av mänskligheten förtrycks i varje stund. Inom EU uppskattas mellan 45 till 55 procent av kvinnorna ha upplevt sexuella trakasserier efter att de fyllt 15 år. Globalt sett har var tredje kvinna utsatts för fysiskt eller sexuellt våld. Och sex kvinnor dödas varje timme av sin partner.
Det är lätt att drabbas av en känsla av vanmakt inför detta. Men det finns trots allt en del som varje man kan bidra med, som en motkraft i vardagen.
Man kan sluta säga ”Inte alla män …” när sexuellt våld eller #metoo diskuteras. För även om inte alla män våldtar bör det nog konstateras att nästan alla som våldtar är män.
Man kan sluta baktala feminismen eller låtsas att det bara handlar om lika lön för lika arbete. (Även om det vore finfint om vi kunde börja där, och faktiskt ge lika lön åt lika arbete.)
Man kan sluta yvas över att man minsann ”hjälper till” hemma och istället göra minst hälften av hemjobbet för jämnan, utan ett pip.
Man kan sluta tro att man är en tjusig jämställd kille för att man finkockar på fredagskvällarna och istället steka ungarnas fiskpinnar varenda beskedliga vardag.
Man kan hålla truten lite mera på jobbmötena.
Man kan ha nolltolerans mot sexistiska skämt, även i grabbgänget.
Om man arbetar inom media kan man försöka låta kvinnliga experter komma till tals lika ofta som manliga, skriva ”en man våldtog i går kväll en kvinna” istället för ”en kvinna våldtogs i går kväll” och i största allmänhet försöka göra könsfördelningen så jämn som möjligt i nyhetsflödet.
Man kan låta bli att ”gratulera” sin partner den 8 mars.
Man kan sträva efter att vara ett feministiskt föredöme för sina barn – inte minst sina söner.
Man kan sluta kladda vänskapligt på sina kvinnliga kolleger.
Småsaker, förvisso. Men en början.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
