Den 9 maj, idag, firas Europadagen, för att högtidlighålla den europeiska integrations- och fredsprocess som inleddes för 76 år sedan tack vare Schumandeklarationen.
I dag befinner vi oss i ett annat läge där Europa försöker orientera sig i en värld i snabb förändring, där vi inte längre har samma självklara tolkningsföreträde.
Central är förstås den försämrade relationen med USA – den transatlantiska länken som utmanas och försvagas gång på gång. Det senaste exemplet på den allt mer instabila relationen är USA:s beslut att dra tillbaka 5 000 Natosoldater från Tyskland efter att förbundskansler Merz under ett skolbesök hade sagt vad han tycker om det amerikanska anfallet mot Iran. Uttalandet fick den tunnhudade presidenten på andra sidan Atlanten att reagera.
Det lite barnsliga exemplet följer ändå ett etablerat mönster. Europa kan inte och ska inte förlita sig på USA som förr.
”Förutom tillbakadragandet av soldater har USA också tagit tillbaka ett tidigare beslut att placera långdistansrobotar i Tyskland. Enligt säkerhetsexperter har den saken större betydelse än att 5 000 av totalt 36 400 amerikanska soldater lämnar landet.”, skriver Anna Lena Laurén i sin analys i Hufvudstadsbladet.
Att världen just nu struktureras utifrån från stormakters intressesfärer blir inte tydligare än i Arktis, där klimatförändringen tyvärr öppnar ett helt nytt landskap geografiskt såväl som geopolitiskt. Intresset kretsar inte bara kring nya fartygsrutter, utan även kring de jordartsmetaller som är viktiga för industrin och därtill den stora mängd olja och gas som finns där. Än så länge är det ett dyrt alternativ att borra och gräva i Arktis. Men ju snabbare klimatförändringen sker, desto lättare blir det att utnyttja det som finns begravt under jord.
EU ska i år uppdatera sin strategi för Arktis, något som de nordiska länderna säkerligen påverkas av. Donald Trumps utspel om Grönland är ytterligare ett tecken på att Europa måste samla sig runt frågor som gäller Arktis, men både Kina och Ryssland arbetar systematiskt för att öka sitt inflytande i området.
”Frågan är inte längre om Arktis är viktigt för Europa, utan hur EU väljer att positionera sig i detta föränderliga landskap”, går att läsa i Politicos specialrapport om den europeiska strategin för Arktis.
Det finns förstås en lång rad andra kriser för EU också: energikrisen, handelskonflikter, att få ihop långtidsbudgeten och inte minst hur klimatförändringens effekter minimeras. En fråga som är aktuell också på Åland är den långsiktiga vattenförsörjningen – ett problem som bara ser ut att växa ju mer torka och extremväder vår del av världen drabbas av.
Det har hänt mycket sedan Robert Schuman år 1950 lade fram sin plan som senare blev kol- och stålunionen. Och hur knackigt det än må gå för Europa har tanken med en integrerad kontinent som prioriterar handel före krig varit oerhört lyckad. Det är ett projekt där summan faktiskt blir större än delarna tillsammans. Men det är också så att Europa tycks vara dåligt rustat för en värld där intressesfärer och protektionism allt mer konkurrerar ut samarbete.
Men än är det inte för sent. Maktskiften både öster och väster om EU kan förändra spelplanen igen. Förhoppningsvis finns en tillräckligt stark grund att stå på när det sker.
