Ett utmärkt användningsområde för självstyrelsen
Mottagandet av de som flyr kriget i Ukraina har varit föredömligt vad gäller privatpersoner och stora delar av tredje sektorn. Men har landskapet gjort tillräckligt?
Hittills har över 200 människor på flykt från krigets Ukraina fått en fristad på Åland. Åländska privatpersoner och det åländska civilsamhället har gjort stora insatser för att välkomna de nya gästerna (som kanske även blir nya permanenta ålänningar) genom att öppna sina hem och sina föreningar. Många har på bara en månad lyckats hitta ett sammanhang med svenskakurser, föreningsaktiviteter, jobb och skolgång.
Det är otroligt glädjande. Men har alla de som engagerat sig i flyktingarna fått tillräcklig uppbackning av myndigheterna?
Förra veckan riktade två representanter för gruppen Ukrainahjälpen på Åland kritik mot åländska myndigheter. Enligt Ukrainahjälpen har myndigheterna varit avvaktande – delvis på grund av oklarheter i behörighetsfrågor.
– Lantrådet och landskapets specialsakkunniga sa från början att allt skulle göras via Migri, vi skulle inte göra någonting lokalt. Men varför ska det vara så? Det finns ju bevisligen resurser här, sade Jenny Enbär till Nyan förra veckan.
I tisdags rapporterade tidningen Åland att även i skolfrågan väntar landskapsregeringen på besked från riksmyndigheter gällande ersättning för de ukrainska barn som ska in i skola och daghem. Tills att beslut kan fattas hamnar kostnaden på de åländska kommunerna.
Förra veckan rapporterade Nya Åland att 98 procent av alla som har kommit hit från Ukraina har inackorderats hos privatpersoner (betydligt högre siffra än i riket). Då ingår de inte längre i de stödsystem som finns på andra sidan Skiftet. Regelverket säger nämligen att det är migrationsverkets flyktingförläggningar som ska stå för mottagandet och styra var flyktingarna ska bo.
Förra veckan aviserades det i och för sig att Åland kan få en officiell flyktingförläggning. Flyktingsamordnare Helena Flöjt-Josefsson berättade också att ett nytt system där kommunerna kan upphandla privata boenden kan vara på gång. Det skulle möjliggöra ersättning för alla de åländska privata värdar som nu har öppnat sina hem, vilket är positivt.
Det går också att lyfta andra positiva exempel, som den så kallade mottagningspengen och tillgång till hälso- och sjukvård för våra nyanlända. Men flera av de stödsystem som finns i riket har uppenbarligen fastnat i ”behörighetsfällan”.
Ingen betvivlar viljan att hjälpa, och det är klart att behörighetsfrågor behöver klargöras och att likabehandling bör gälla. Men är det inte också viktigt vad som faktiskt görs, inte bara vem som har rätt att göra vad? Ukrainahjälpens Hanna Saurén formulerade det på ett mer slagkraftigt sätt i Nyan förra veckan.
– Lagen ger utrymme att göra mer än att bara vänta på Migri.
Saurén har såklart rätt. Självstyrelselagen ger oss mer utrymme än att bara hävda avsaknad av behörighet. Självstyrelsen borde ge landskapsregeringen rätt att säga: jättebra jobbat alla ålänningar – vi ska göra vår del för att hjälpa till. Och sedan i den mån det är möjligt kräva tillbaka pengarna av staten.
Det gjordes under pandemin. Då fattades snabba beslut om stöd – vilket blev många ålänningars räddning. Nog måste landskapet ha samma kapacitet också vad gäller människor på flykt från krig, och de som har gjort stora insatser för att hjälpa dem?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
