En vattenlag ska skydda vattnen
De eviga remiss-stridernas slagfält? Det skulle man kunna kalla den omdebatterade vattenlagen som aldrig verkar se dagens ljus. Men någonstans måste gränsen dras och besluten tas. Och här får antagligen en del av näringslivet kompromissa, för en vattenlag är väl ändå till för att skydda just vattnen?
Den nuvarande åländska vattenlagen är från 1996. Den stiftades för 26 år sedan. Vi skyddar alltså våra vatten enligt två decennier år gamla ramverk. Att vi ännu inte fått till en uppdatering och modernisering av lagen anpassat till rådande förhållanden är en skymf för det åländska miljöarbetet.
Men det har gjorts försök. Närmare bestämt tre landskapsregeringar och inte mindre än fem miljöministrar. Hur kan det vara så svårt?
Jo, för att det finns diametralt olika uppfattningar kring hur vi ska förvalta våra vatten. Det är mer än tydligt i de svar som inkom i remissrundan för lagen som nyligen avslutats.
”Man kan väl säga att ingen är jättenöjd med förslaget som det ser ut nu”. Så sammanfattar ansvariga ministern, Christian Wikström (Ob) läget och tillägger att han aldrig har varit med om en remissrunda där svaren varit så många och så omfattande.
Mest krut lade Ålands fiskodlarförening som bland annat beställt en 42-sidig juristrapport och en sjusidig rapport från ett konsultföretag, vilket säger något om de ekonomiska musklerna branschen är villig att visa upp. I sitt utlåtande sågar föreningen lagförslaget med motiveringen att grundläggande rättsprinciper har åsidosatts till förmån för ”ett snävt miljötänk”. Man skulle dock bra kunna argumentera för att Åland faktiskt behöver ett snävt miljötänk då man för tillfället inte har en enda kustvattenförekomst med god status eller en enda sjö som duger som vattentäkt.
Även många kommuner var skeptiska, men Jomala kommuns resonemang var speciellt ögonbrynshöjande. De uppmanar lagstiftarna att ”höja blicken och se andra aspekter än vattenkvalitet”. Om lagstiftarna vill höja blicken så får de gärna göra det i riktning mot Stockholm Resilience Centres definition av de nio planetära gränserna, inom vilka mänsklig-heten kan leva hållbart. En av dessa gränser är nämligen kväve- och fosforcykeln, där människan idag står för större utsläpp av kväve till land och hav än jordens samlade ekosystem vilket innebär att vi har överskridit de planetära gränserna för kväve och är nära det samma för fosfor.
Många av de kritiska rösterna gör också tankevurpan att Åland utgör en sån liten förorenare i Östersjön att åtgärder som vidtas här har ”marginell inverkan”. Det är ett märkligt resonemang, att bara för att alla andra pissar i havet så ska vi också göra det.
Ålands fiskodlarförening konstaterar i sitt utlåtande vidare att frikoppling av miljömål från samhällsekonomi är ”ett förlegat synsätt”. Det kan denna ledarskribent hålla med om. I det att ekonomiska intressen allt för länge tillåtits trumfa miljöhänsyn. Samhällsekonomin behöver utvecklas på miljöns villkor om vi ska ha en ren natur att fortsätta leva och verka i.
Förstås behöver näringslivet stöd, riktlinjer och incitament för att på bästa, och mest kostnads-effektiva, sätt utveckla sin verksamhet i enlighet med de begränsningar som vattenkvaliteten kräver. Här behövs exempelvis tydlighet om exakt vad man behöver göra för att uppnå god vattenstatus och hur man kan kompensera verksamhetens belastning. Men tydligast behöver man ändå kommunicera detta faktum: en vattenlag ska skydda vattnen – inte företagen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
