En frihet värd att försvara?
Det åländska självstyret och Ålands status som demilitariserad zon nämns ofta i samma andetag, som om de hade något med varandra att göra. Det har de inte – och kanske borde vi sluta bunta ihop dem?
Reaktionen kommer från ryggmärgen när finländska rikspolitiker ifrågasätter något så sakrosankt som demilitariseringen. Jahaja, nu ska de byta oss mot Karelen igen, väser den åländska reptilhjärnan och sprätter upp samhällskroppen i ett automatiskt en garde-läge.
Nu senast är det den förre riksdagsledamoten Lasse Lehtinen som i en insändare i Hufvudstadsbladet den 8 augusti serverar något som i förstone verkar vara ytterligare ett chauvinistiskt angrepp på den åländska särarten. Rubriken lyder: ”Ålands självstyre – förmåner utan skyldigheter?”
Men innan man låter blodtrycket gå i taket bör man läsa hela insändaren och begrunda vem som författat den. Det är inte ännu en Ålandsätande sannfinländare som skriver, utan en socialdemokratisk veteran, filosofie doktor och europaparlamentariker. Och den inflammatoriska rubrikens bild av ålänningar som bortskämda pultroner som inte ids göra lumpen upprepas heller inte i den tämligen balanserade texten.
Det är bra, inte bara för debattens skull. Självstyret och demilitariseringen har ju över huvud taget föga med varandra att göra.
Åland demilitariserades 1854 efter att den ryska fästningen i Bomarsund förintats av engelska och franska trupper. Det är viktigt att hålla i minnet när uttrycket ”Fredens öar” skanderas högt och med darr på stämman: Det är ingen idealism som ligger bakom vår status, utan realpolitik. Förbudet mot att befästa och bemanna Åland har inget att göra med vår särart eller vårt självstyre, utan med att vi rent geografiskt utgör en strategisk het potatis.
Vi är demilitariserade just därför att så många vill militarisera oss.
Ålands demilitariserades i samband med Krimkriget, vilket är något av en ödets ironi. Det är ju just Krims öde som minner om den nutida faran som hotar från öst: ”de små gröna männen”. Mycket har skrivits om hur Ryssland ockuperade Krimhalvön 2014 med hjälp av soldater utan uniformsmarkeringar: Detta nutida diffusa sätt att föra krig är välkänt bland militärer världen över, och det är det hotet man nu rustar sig för. Skulle den östliga politiska instabiliteten nå Östersjöområdet är det inte otroligt att dylika figurer fick för sig att besöka Åland – en snäll demilitariserad zon som skulle bli en rysk munsbit till kaffet.
Det är det Lehtinens insändare ytterst påminner om, och faran är värd att besinna. Ingen tror väl för ett ögonblick att Ålands status skulle respekteras om det hettade till?
Tvärtom är det nog så att bägge sidorna i den potentiella konflikten redan har planerna klara för hur Åland ska angripas respektive försvaras. Att den angripande sidan är den östliga vet alla. Den försvarande sidan är dock inte bara Finland, utan även Sverige. Det marina samarbetet länderna emellan är redan så intimt att ”man är på first-name basis med varandra” som en insatt person uttrycker saken.
Det blir i ett självstyrelseperspektiv nästan stötande att ingen med ett åländskt förnamn deltar i den planeringen.
Diskussionen om åländsk militärtjänstgöring är värd en egen ledartext vid något annat tillfälle.
Men under tiden: Vore det verkligen en så dum idé att Åland åtminstone deltog mer aktivt i det inofficiella men ack så viktiga samarbetet kring Östersjöförsvaret? Med planering inom infrastruktur – tänk hamnar och landningsbanor – och kring frågor som förråd av materiel och förnödenheter. Kanske till och med gemensamma övningar?
Ja, det skulle kräva ett nytänkande kring själva begreppet ”demilitariserad zon”, och att det varligt frikopplades från självstyrelsebegreppet.
Men den åländska självstyrelsen är dock ytterst en dröm om frihet. Är inte den friheten värd att försvara?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
