SÖK
MENY
Gästledare: En fråga som håller mig kvar
– Mitt Åland är varken vykort eller utopi. Inte heller en kritik. Åland förblir ett frågetecken, skriver statsvetaren Alyssa Bittner-Gibbs i årets första gästledare.
Jag hade bytt färja på Åland en gång. Det var allt. Världen hade redan vänt upp och ner på allt när vi i augusti 2020 behövde en plats att landa på. Så vi flyttade till Åland – utan att ha sett det först.
Mitt Sverige, där jag blivit medborgare knappt ett år tidigare, hade plötsligt blivit en plats där solidaritet väckte misstänksamhet, empati sågs som naivt, och frågor kändes som förräderi. Nu skulle jag börja om – igen.
Jag fyllde fyrtio om knappt två månader. Medelåldern sägs ofta föra med sig kris—snabba bilar eller ogenomtänkta förälskelser. För mig: en flyttbil och biljetter med Rosella, på väg mot ett frågetecken i en pandemi.
De första veckorna i karantän packade jag upp lådor, tog med mina döttrar till sensommar sim, och försökte förstå det beslut vi fattat – och genomfört på knappt sex veckor. För att rensa tankarna gick jag längs stigar med hörlurarna i öronen och blicken mot havet.
Men Åland fann mig. Grannar knackade mig på axeln. ”Jag känner inte igen dig” sa de, utan krusiduller, medan jag fumlade efter munskyddet. ”Varifrån kommer du?” ”Stannar du?”.
Jag svarade: Sverige, ursprungligen USA; ja, jag talar svenska; ja, jag har två döttrar och en man.
Då sa en: ”Bra. Vi behöver människor.”
Inte välkommen – behövlig. Nyfikenhet, ja – men också självkännedom: vi behöver människor. Jag tyckte om det. Inget spel. Bara ett ärligt hopp om att jag kanske skulle stanna. Senare promenader gav frågor om fritid, lokala tips och alltid: ”Trivs du här? Stannar ni?”.
Nästan fem år senare är jag kvar – äldre, tidsjagad, kanske klokare. Med dubbelt så många barn – tvillingsöner kom 2022.
Åland har förändrat mig. Inte dramatiskt. Men långsamt, ömt, så som bara kvarstannande gör. Att stanna fast man inte vet om man är önskad – som den man är. Att stanna, också när det inte känns självklart. Att stanna – inte trots osäkerheten, utan med den.
Mitt Åland kräver inte perfektion – bara närvaro. Det är fullt av paradoxer: generöst, men kodat. Vänligt, men försiktigt. Det har lärt mig att sakta ner (ibland), att lyssna efter det som inte sägs, att släppa kontrollen.
Med tiden har jag lärt mig att känna skillnaden mellan att bli inbjuden och att få forma. Mellan att bli sedd och att bli trodd. Mellan att bli välkomnad och att bli förstådd – även om förståelse inte alltid leder till tillhörighet.
På Åland förfinas blicken av skalan. Allt syns. Allt spelar roll. Den insikten har format mitt arbete som statsvetare – att se mönster, förstå hur delar påverkar helheten, och ge språk åt det osynliga. Man är inte alltid populär, förstås. Jag gör det inte för att kritisera – utan för att verkligen förstå.
Jag har lärt mig att blomstring – verklig blomstring – är inget ord man tar lätt på. Alla vill ha det i teorin. Färre vill omfamna vad det kräver. Det kräver inte bara rätt villkor – utan verkligt mod. Mod att ställa svåra frågor, mest mot sig själv. Att lyssna när någon säger: ”Det här fungerar inte för mig.”. Att ge plats åt människor vars plats aldrig räknades med.
Och där, vid modets tröskel, viker många undan. Vi föredrar harmoni framför spänning – även när den är ytlig. Vi väljer tystnad framför tydlighet – även när den förvirrar och känns som övergivenhet. Vi förväxlar vänlighet med godhet.
Så mitt Åland är varken vykort eller utopi. Inte heller en kritik. Åland förblir ett frågetecken.
Tänk om blomstring inte bara handlade om att hålla fast vid det vi älskar – utan att stanna i det vi ännu inte förstått.
Tänk om vi slutade se nykomlingar som rotlösa, och istället såg rikedomarna i de platser de bär med sig.
Vad kunde vi bli om vi valde tydlighet framför kod? Tillhörighet börjar i att tala klarspråk, även när det känns sårbart.
Men tydlighet är bara början. Tillit växer när närvaro följer ord, och respekt är äkta. Tänk om vi såg utmaningar som inbjudningar att växa – tillsammans?
Vad kunde vi bli, om vi vårdade varandra som man vårdar en trädgård?
Mitt Åland är inte en plats, utan en praktik. En fråga jag lever i.
Jag har inget facit—bara en övertygelse: att stanna kvar är ett sätt att svara.
Namn: Alyssa Bittner-Gibbs
Ålder: 44
Familj: Min man Keith, fyra barn Allie, Tilly, Silas & Matthias
Bostadsort: Mariehamn
Flyttade till Åland när: 6 augusti 2020
Födelseort: Everett, Pennsylvania, USA
Yrke: Projektledare och statsvetare
Smultronställe: Där tankar får plats – gärna med god mat, varma människor och lite vardagsflykt
Sommarens gästledare i Nya Åland har temat ”Mitt Åland” och texterna skrivs av människor som har flyttat till Åland. De har ombetts skriva texter om hur de uppfattar Åland från en utomståendes perspektiv.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
