DELA
Foto: Wikimedia Commons

En dansk skalle mot den oberoende journalistiken

Sparkraven inom dansk public service kan till viss del vara motiverade.

Men att göra svångremmen till en snara och samtidigt ställa politiskt motiverade krav på innehållet är ett slag mot dansk public service.
Danmarks radio (DR) har under sensommaren skakats av tuffa sparkrav. Totalt ska 20 procent av hela verksamheten sparas in och närmare 400 ur personalen på 2 700 anställda ska bort. DR ska minska antalet radiokanaler från åtta till fem och antalet tv-kanaler från sex till tre och fokusera på det digitala utbudet.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti är en av de främsta arkitekterna bakom nedskärningarna. Som stödparti till regeringen har de fått stort inflytande.

Mönstret känns igen. Donald Trump i USA har utmålat medierna som fiende nummer ett, Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson sade i en intervju i radionakalen P3 att han ser kanalen som politiska motståndare och att kanalen producerar vänsterliberal smörja. I Ungern och Polen har stora inskränkningar gjorts i public service.

Det rimmar såklart illa att ett parti med en mediefientlig retorik får inflytande över nedskärningar i en demokratibärande institution, som public service ändå är. Speciellt i tider där kommersiella medier fortfarande letar efter en lönsam digital modell och när desinformation från alternativa källor i dag konkurrerar med traditionella kanaler.

Det finns även andra aktörer än politiker som vill se dansk public service med en snävare svångrem. Även de kommersiella mediehusen har kritiserat snedvridningen av konkurrensen om läsarna.

Diskussionen påminner om den i Sverige där aktörerna i den privata sektorn har kritiserat Sveriges television och Sveriges radio för att röra sig utanför kärnuppdraget och erbjuda samma innehåll som privatägda tidningar, bland annat genom utförliga textnyheter på webben.

Diskussionen om vilken roll licens- eller skattefinansierade medier ska ha är legitim och bör föras i alla samhällen med en stark public service. Även på Åland är diskussionen relevant eftersom Ålands radio erbjuder samma tjänster som tidningarna på webben utan att behöva generera prenumerations- eller annonsintäkter. Men att låta högerpopulister kapa frågan och styra budgeten är ohållbart.

Det finns en viss sanning i att DR åtminstone i sin bild utåt har varit alltför frikostiga med sina medel. Förra sommaren drabbades dessutom DR av en PR-mardröm när det uppdagades att cirka 70 000 danska kronor av bolagets licenspengar hade använts för att flytta den nyligen tillträdda Washingtonkorrespondentens frus häst från Danmark till USA. Även om ett sådant förfarande inte är representativt för DR:s hela verksamhet så blev det stor politisk cirkus i Danmark.

Det blir förstås svårare att hävda budgetens storlek när den attackeras från både politiskt och kommersiellt håll och skandaler som den med hästflytten briserar. Att, som DR, bygga sin verksamhet på licenspengar betyder också att man måste vara ödmjuk inför uppdragsgivarna, det vill säga folket.

Det som däremot är mera problematiskt är styrningen av innehållet i samband med nedskärningarna. Enligt det nya public service-kontraktet som förra veckan presenterades finns politiska krav på DR:s innehåll. Bland annat ska 49 procent av all musik som spelas på radio vara dansk och det ska i programmen märkas att Danmark har sina rötter i kristendomen. DR får också i uppdrag att sprida dansk kultur och främja det danska kulturarvet.

En sådan kravbild speglar det inflytande som Dansk Folkeparti har fått. Det är ett försök att vända på vad public service ska vara – en inkluderande aktör med ett utbud för alla i samhället.

Det kan förstås vara motiverat att spara pengar inom dansk public service. Men att göra det så brutalt som med 20 procent och dessutom ställa politiskt motiverade krav på innehållet kan inte ses som något annat än en attack mot den oberoende journalistiken.