Nya Åland ber att få gratulera världens minsta public service-bolag som firar 30 år som självständigt bolag. Public service är, det mångfaldiga medielandskapet till trots, viktigt för Åland.
Ur en utomståendes perspektiv verkar det röra sig om en ytterst välmående 30-åring. Det som har hänt sedan turbulensen i början av 2020-talet är att Heidi Grandell-Sonck och Fredrik Sonck har kommit in med kompetens och ett nyttigt utifrånperspektiv. De verkar ha fått till ett arbetsklimat som får journalistiken på Ålands radio att blomma ut.
Det betyder förstås inte att allt är frid och fröjd. För det hjälps inte att Ålands radio är världens minsta public service-bolag – uppdraget är i princip samma som för stora public service-bolag, utan att det finns resurser i samma storleksklass.
Men i många hänseenden är Åland ett land i miniatyr, vilket också skapar en annan kravbild. Förutom själva journalistiken och upprätthållandet av flödesradion behöver Ålands radio tillhandahålla ett system som klarar att informera allmänheten vid kris.
Om man fortsätter jämförelsen med vår omvärld finns mer att ta fasta på. Ålands radio är mindre utsatt än flera andra public service-bolag i Europa.
Reportrar utan gränser varnade ifjol för att europeisk public service utsätts för en sällan skådad press – både vad gäller innehåll och ekonomi. I över hälften av EU-länderna upplever journalister att de utsätts för politiska påtryckningar som styrning och tillsättande av tjänster som passar maktens agenda. Några tydliga exempel i Europa är Orbáns Ungern (han förlorade som bekant valet nyligen) och Melonis Italien där public service-bolagen efter att de kom till makten gjordes om för att mer eller mindre bli regeringsmaktens megafoner.
Någon sådan risk är knappast överhängande på Åland. Det verkar som om samarbetet mellan styrelse och radioledning fungerar väl och att rollerna är tydligt definierade. Men det ger inga garantier för framtiden, för självklart finns det krafter också på Åland som inte är lika välvilligt inställda till offentligt finansierad journalistik.
I många europeiska länder riskerar också en sämre ekonomi att hota själva kärnuppdraget: journalistik i medborgarnas tjänst. Det har också skett i Norden.
Svensk public service får redan i år mindre pengar till innehåll eftersom kostnaderna för marknät och andra beredskapsfrågor ökar. Yle har nyligen genomgått ett av de mest omfattande sparpaketen någonsin vilket ledde till att personalstyrkan minskade med runt 10 procent. Det var heller inte många år sedan Danmarks radio också drabbades av ett stort nedskärningspaket där närmare 20 procent av budgeten försvann över en femårsperiod.
För åländsk del såg det mer dystert ut för några år sedan. Den nya medieskatten ledde till att det ekonomiska handlingsutrymmet krympte, men de indexjusteringar som senare har gjorts räcker för att radion ska kunna finansiera verksamheten.
Det kan tyckas överflödigt att 30 000 ålänningar ska ha två dagstidningar och en egen public service-radio. I många orter av den här storleken finns inte en enda lokal nyhetsförmedlare. Men så är vi ju inte som alla andra heller. Med ett eget parlament och många kommunala beslutsfattare (både i kommuner och kommunförbund) är Åland att betrakta mer som ett litet land, i alla fall administrativt. Då krävs också en mediemångfald som kan lyfta olika berättelser och visa olika perspektiv. Dessutom krävs en tillräckligt månghövdad journalistkår för att täcka det omfattande uppdraget. Både de kommersiella tidningarna och den skattefinansierade radion fyller var för sig och tillsammans en vital demokratisk funktion.
