Dialogen kärvar mellan lagtolkare och lekmän
Återigen blossar diskussionen upp om lagarna och deras tillämpning. Var finns rättvisan i att en sjöfylla kostar 5 355 euro och tre döda hästar kostar 160 euro?
Ett samhälle är sina lagar. De artikulerar allmänna normer, sammanfattar medborgarnas värderingar. De måste respekteras, för det demokratiska kontraktets skull, men de måste också inge förtroende.
Man kan också se lagstiftningen och lagtillämpningen som en pågående dialog, en diskussion mellan lekmän och lagtolkare, där bägge sidor lyssnar respektfullt och gör sitt bästa för att förstå varandra.
Den där förståelsen tycks hårt prövad just nu.
Ett axplock av den senaste tidens domar i Ålands tingsrätt visar på problematiken.
En man och en kvinna kör båt med 1,3 respektive 1,1 promille i blodet. Hastigheten är för hög och farleden livligt trafikerad. Dagsböter utdöms och summan blir sammanlagt 5 355 euro.
En man och en kvinna vanvårdar hästar så illa att tre av dem dör av svält och ytterligare en måste avlivas. Påföljden blir fängelse i tio respektive fyra månader – villkorligt. De bägge erlägger också varsin brottsofferavgift på 80 euro.
En något vinglig båtfärd: 5 355 euro. Tre döda hästar: 160 euro. Hur är det möjligt?
Ursinnet på det nya samhällstorget – de sociala medierna – har förstås varit enastående. Dialogen kärvar mellan lekmän och lagtolkare.
Juristerna säger: ”Men de dömdes ju till fängelse, de som vanvårdat hästarna? Det är vårt samhälles allvarligaste sanktion.”
”Jamen villkorligt”, säger lekmannen. ”De kom undan!”
Först och främst: sjöfylleri är en förseelse. Man betalar böter efter inkomst: samhället smäller en på fingrarna så att man inte gör om det.
En fängelsedom är avsedd att betraktas som något betydligt allvarligare. Man får ju inte bara en anteckning i straffregistret – illa nog när man ska söka vissa jobb – utan domen ska också ses som en samhällsmarkering, rent av ett avståndstagande. Det finns ju ett stigma i frasen ”dömd till fängelse” alldeles oberoende av domens verkställande, översatt till en känsla av skam hos den dömde.
Men är det verkligen så numera? Har vi längre någon ”skam i kroppen”? Man bör passa sig för alltför snabba slutsatser på den punkten: bara de som dömts vet. Åsikten att de borde få ”krypa in” oftare hörs dock alltmer i debatten. Hur rimlig är den?
Det är svåra frågor detta, och i bakgrunden finns ekonomiska och sociologiska faktorer av stor betydelse. Samhället har inte råd att låta alla som döms till fängelse faktiskt skaka galler.
De flesta av oss har heller inget på anstalt att göra: de villkorligt dömda syns sällan till i rätten mer än en gång, medan fängelserna är fyllda av återfallsförbrytare med långa uppförsbackar tillbaka.
Finns det någon kompromiss?
Det existerar trots allt ytterligare ett steg på vägen, mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse, nämligen samhällstjänsten. Institutet är tänkt som en sista chans för den som egentligen skulle ha ett ovillkorligt fängelsestraff, men kanske kunde domstolarna bli lite mer ”frikostiga” med dess utdömande?
En sådan sanktion skulle bli mera handgripligt påtaglig för den dömde och hoppeligen tillfredsställa dem som efterlyser mera kännbara straff. Och samhället skulle tjäna på saken.
Vägen är lång till en sådan ändring av praxis. Men det rådande tonläget antyder att frågan borde lyftas i juridiska kretsar.
Lagarna måste respekteras, men respekten måste också förtjänas.
